Vi behöver prata om Facebookvänner. Detta påprackande otyg till påflugen vänskap.
Jag förstår att det inte är någon av livets avgörande frågor, men med nätet i allmänhet och Facebook i synnerhet har en typ av ny social ängslighet tagit plats. Och den skojar man inte med. Fråga mig.
För två år sedan försökte jag experimentera med ett fundament i Facebooks sociala maskineri: födelsedagshälsningar. Jag ville testa hur genuina gratulationerna var. Skulle vänner och släkt reagera om jag, som fyller år mitt i vintern, bytte födelsedag till mitt i sommaren? Jag vet inte varför jag ens undrade, för resultatet var smärtsamt tydligt: Vi är alla robotstyrda. Min vänner fick påminnelsen, klickade, gratulerade, klar. Ingen reagerade på årstiden, utan det ringdes, gratulerades och sjöngs sånger. Och jag fick förklara att, förlåt, det var ett experiment för att se om din gratulation har med mig eller Facebook att göra. Generade skratt försökte överskyla att de flesta faktiskt blev ganska stötta. Du manipulerade min Facebook? Du lurade mig? Efter incidenten kan jag inte längre ha öppen födelsedag, knappt ens berätta glada nyheter utan att någon reagerar “grattis – eller är det ett experiment?”. Man skojar inte med Facebooks sociala betydelse i vårt liv.
“Vill du bli min vän?”. Ja eller nej.
Så låt oss därför prata Facebookvänner. Just för att jag respekterar Facebooks enorma, sociala betydelse är det ett problem. Människor jag knappt träffat får genom Facebook möjlighet att direkt avkräva betyg. Trots att vi bara träffats i farten, tagit hand, skålat på middag, ska jag behöva svara på frågan: “Vill du bli min vän?”. Ja eller nej.
Förstår vi vad som händer här? Hela den potentiella framtida vänskapen sätts direkt på spel. Jag förväntas både avgöra och delge om jag bedömer dig tillräckligt intressant för att vara min vän.
För mig, uppfödd på mellanmjölk i landet mellanmjölk, är ett så binärt val omöjligt.
Att inte svara är också ett svar?
Så jag har hittat en utväg. Jag svarar inte alls. Förfrågningarna får ligga och bero. Att inte svara är också ett svar? Med åren har det där lett till en rad incidenter. Som när en bekant drog mig åt sidan under en konferens och väste “har du inte sett min vänförfrågan?”. Det hade tydligen gått tio dagar utan svar. En annan bekant som jag inte gillade vid första anblicken lärde jag mig uppskatta tre år senare. Jag var då redo att sluta Facebookband och upptäckte att jag haft en väntande förfrågan under hela denna period. Samtalet som följde mitt sena godkännande blev spänt. “Tack, men trodde inte du gillade mig”. Nej, och det var ju på sätt och vis sant. Jag gillade dig åtminstone inte tillräckligt för att etikettera dig som “vän” tidigare.
Av dessa skäl vill jag alltså lyfta Facebooks ansvar. För självklart handlar detta inte om mitt eget introverta, konflikträdda och ängsliga jag. Utan att Facebook behöver vagga mig tillbaka till bilden av mig själv som normalt social. Det skulle räcka med att få ett tredje val på vänförfrågningar: “Hej, klart vi ska vara vänner, vi kan väl höras längre fram? En fika någon gång?”. Och så en funktion där jag för evigt kan gå i stora cirklar runt personen.
Ska det vara så svårt att fixa?