Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Nytt kulturår. Kort sagt: jag önskar mig ett kulturliv som inte agerar som en avancerad sprinkler på paradgatan. Ett som på allvar vill mig någonting, skriver Malin Lindroth inför 2017. Hon ser bland annat fram emot Konstmuseets utställning om Tove Jansson och Hammarkullens konsthalls utställningen av fotografen Jens S Jensen men att passera ett stängt Röhsska kommer att kännas märkligt, Götaplatsens vattenspel hör till förra årets floppar i Göteborg. Bilder: TT, Ulrika Karlsson, Thomas Johansson och Jens S Jensen

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Låt 2017 bli ett kulturår med stark vilja

Författaren, dramatikern och kulturskribenten Malin Lindroth ser fram emot ett Gott nytt kulturår i Göteborg.

Götaplatsens vattenspel hör till förra årets floppar i Göteborg.  Fem  miljoner för en ledsam fontän och två miljoner för säkerhetsåtgärder är nog för att min inre skattebetalare ska börja muttra. Men egentligen är det inte så mycket pengarna som bristen på ärenden som skaver. Ställd inför vattenkonsten som vitsiga göteborgare kallat” Avenyns nya biltvätt” kan man ana en storslagen ambition, som havererat på vägen. Men mest av allt fylls jag av samma undran som alltid ansätter mig när jag ställs inför svindyra satsningar som inte verkar vilja något särskilt; så vad vill du mig?  Vilket är ditt ärende?  Om jag får önska lite stort nu när 2017 är på ingång önskar jag mig att den frågan hamnar längst upp på agendan hos alla som har något att göra med Göteborgs kulturliv. Kort sagt: jag önskar mig ett kulturliv som inte agerar som en avancerad sprinkler på paradgatan. Ett som på allvar vill mig någonting.  

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Begrepp att fylla med innehåll
   Önskan kan låta nog så enkel, men är allt annat än given här och nu, i en tid beställare-leverantörslogiken tränger in överallt och gör ärenden underordnade. Under några år har det handlat mycket om att ”spegla”, ”roa” och ”bereda plats”. Vad jag längtar efter nu är kultur som inte nöjer sig med att ställa frågorna och öppna famnen utan också hävdar någonting, må det vara estetiskt, politiskt, existentiellt.  Jag ska inte vara en festförstörare, nej.  Jag ska gå min kalasrunda på Avenyn under Kulturkalaset och säkert mingla på festivaler med vittvinsglas i min bästa kulturklänning.   Men i höst, när Bokmässan 2017 slår upp dörrarna, är det inte läge att låta sig nöjas med stora, svepande, generella ärenden.  När högerextrema NyaTiders medverkan på mässan debatterades förra året var mässan själva sinnebilden för en aktör med svajig agenda. Först sa de ja. Sedan sa de nej. Sedan sa de ja igen.  När nu mässan gjort gemensam sak med Frankfurtmässan och deklarerat var de står inför Bokmässan 2017 i en text publicerad på DN debatt –  jo, utställare med intoleranta värderingar kommer att få ställa ut  – väntar nya debatter. Kan man hoppas på att honnörsorden inte bara blir slagträn i ett överhettat samtal? Att begrepp som ”yttrandefrihet” och ”demokrati” kommer att problematiseras, fästas i principer och fyllas med tankeinnehåll  på ett sätt som de aldrig gjorde förra året? 

Ny scen att hoppas på
   
Förra året var debatten om Nya tiders bokmässemedverkan den dominerande debatten.  I år önskar jag mig ett kultursamtal som handlar lika mycket om konstens egna ärenden. När Stadsteatern förra ledning ville bygga en ny scen på teaterns p-plats var ärendet lika storslaget som svepande: för 200 miljoner ville man ge nya generationer ”ett stort,  angeläget och varierat utbud". Men frågan är hur mycket angelägenhet som gick förlorad när kommunfullmäktige dissade förslaget.  För egen del tycker jag det är betydligt mycket mer intressant att teatern nu istället satsar på källarscenen.  Inte bara spar man skattepengar, det skapas också förutsättningar för ett helt annat sorts berättande än det som sker på Stora scenen och på Studion.  
Efter bara en uppsättning, och en i pipelinen  är det svårt att sia om vad som kommer att hända i Stadsteaterns källare. Men det lilla formatet väcker hopp om snabbare samtidskommentarer och experiment, som mer än att sätta upp fingret i luften och se vart samtidsvinden blåser lyssnar av det ännu inte sagda; det som alla tiger om, snarare än det som är på allas läppar.  Kan man hoppas att det är här, i den lilla salongen med 75 platser, som vi kommer att slippa undan den kvävande känsla av konsensus som är en sjuka i många teatersalonger där publiken är väldigt homogen?   Eller krävs det  en revy  hos nystartade Teater Bauer med premiär på Brewhouse för att slippa undan unisona fnysningar och skratt ?   

Söka nuet i det förflutna

Ett annat alternativ, om det är samtid man är ute efter, är förstås att söka nuet i det förflutna.  Att Europapremiären av pjäsen The Mutilated av Tennessee  Williams, den gamla gayikonen, sker om knappt ett år på Teater Trixter är något att se fram emot. Så också den stora Tove Jansson utställningen på Konstmuseet och, framåt hösten, Göteborgs Internationella Konstbiennal som diskuterar något så intressant som sekularismens roll i dag. Lägg till det: en utställning om barndom av fotografen Jens S Jensen på Hammarkullens konsthall i februari, de ensamma mammornas berättelser i pjäsen Vi som bär världen på Adas musikaliska teater och ett lockande sommarhäng på Röda Sten – konstnärer arbetar med musik och musikvideos tillsammans med en modecurator –  och kulturåret 2017 känns redan väldigt lockande. 
Att Röhsska stänger  i femton månader från och med februari för att komma till rätta med arbetsmiljön känns som en drastisk utveckling. Att passera en låst museidörr kommer att kännas märkligt. Dock inte lika märkligt som passera det olycksaliga vattenspelet vid Poseidons fot. 
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.