Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lågmäld kärleksförklaring

Förra veckan invigdes minnesmärket över Raoul Wallenberg i Hagaparken. Sinziana Ravini funderar över den offentliga konsten i Göteborg och efterlyser en permanent revolution i stadsrummet och en större debatt.

I Stanley Kubricks legendariska film 2001: A Space Odyssey från 1968 dyker det på den prehistoriska jorden upp ett mystiskt, svart rektangulärt stenblock, som visar sig vara en gåva från en främmande utomjordisk intelligens till den mänskliga rasens förfäder. En monolit, som tack vare sina "främmande" egenskaper får förfäderna att börja tänka. Detta föremål som också kan ses som en allegori för konsten och dess förmåga att förändra en människas förståelsehorisont, var skrämmande just genom sitt enkla formspråk och brist på information. Vart kom den ifrån? Vad symboliserade den? Vad ville den? Steget var inte långt från hur den offentliga konsten såg ut vid denna tid, när den var som mest minimalistisk och "omänsklig", eller som vissa dåtida kritiker uttryckte det - "ful och nihilistisk".
Den inflytelserika konstkritikern Michael Frieds hårdnackade försvar av senmodernismens estetik - what you see is what you get - gjorde inte saken bättre. Folk ville inte gå med på att en svart kub inte symboliserade något annat än en svart kub. Fried kom att byta ståndpunkt så småningom. I essän Konst och bokstavlighet skriver han: "Vad som är fel med bokstavlighetskonsten är inte att den hemfaller åt antropomorfism, utan att dess mening, och det faktum att den är dold, är något obotligt teatralt."
Fried sätter fingret på konstens ömmaste punkt - den "dolda meningen" som varit så dold, att den förlorade sin publik på vägen, eller än värre - delade in den i "förstå-sig-påare" och "det-där-skulle-jag-kunna-göra-bättre-själv-anhängare". Ta bara Kirsten Ortweds Wallenbergmonument på Nybroplan i Stockholm, som avtäcktes just 2001 och som Carl Hamilton ett år senare i en krönika på Aftonbladet jämförde med "frusen hundskit". I artikeln frågar han sig, liksom många före honom, om detta är passande som ett monument över "den störste hjälten i svenskt 1900-tal". Att de svarta bronsstyckena likväl kan associeras till förkolnade kroppar och förintelsens anonyma ansikte, verkar inte ha föresvävat honom. "Hundskitarna skall förses med bruksanvisning", löd domen.
Men åren gick och opinionen vände. Wallenbergmonumentet vid Nybroplan betraktas idag som en av de mest lyckade monumenten på svensk mark. I år blev det dags för Göteborg att memorera den store humanisten. Hedersuppdraget gick till Charlotte Gyllenhammar, och för en vecka sen invigdes monumentet under pompa och ståt av vår tids store fredsmäklare Kofi Annan. Minnesmärket består av en två meter hög platta i grafisk betong med ett porträtt av en 19 år gammal Raoul Wallenberg, samt en bronsavgjutning av två utmärglade sovande barn. Med sitt majestätiska lugn, står den i ett hav av sand, mitt emellan, Hagakyrkan och Kurs- och tidningsbiblioteket, trons och tvivlets väktare.
Vid en första anblick påminner verket om Stanley Kubricks utomjordiska monolit, med den enda skillnaden att det ansiktslösa ansiktet fått ett ansikte. Ett mycket vackert ansikte dessutom, som bär på en ung mans visioner. Inget spår av ungdomens arrogans och självtillräcklighet. Det är ett rent och naket ansikte. Inte mitt, inte ditt, utan hans. Här uppstår ingen identifikation, utan som den judiske filosofen Lévinas uttrycker det: den andres ansiktes imperativ - ett ansikte som kräver att bli sett och uppfattat som radikalt annorlunda och samtidigt respekterat för sin radikala olikhet.
Steget från stora ord till stora handlingar är inte alltid självklar. Än mindre när det handlar om att estetisera tragedier och historiska offer. Men Charlotte Gyllenhammar lyckas, som alltid hålla balansen mellan det lågmälda och det teatrala, det kitschiga och det sentimentala. Det är sannerligen ett genialt drag från konstnärens sida att förena fotografiets obeständighet med granitväggens soliditet, och därutöver tillföra den endimensionella bilden en tredimensionell skulpturgrupp. Det är mycket fransk Père la Chaise-estetik och centraleuropeisk lyrik, i detta gravmonument utan grav eller monument utan monumentalitet.
Gyllenhammar har lyckats skapa en intim, lågmäld kärleksförklaring inte bara till människan som vågar sätta andras liv före sitt eget, utan också till människan som ännu inte fått sina drömmar krossade. Till ungdomens sköna år. Att verket dyker upp i stadsrummet när studentexamensyran är som störst och tid för reflektion och rannsakan som minst, gör kanske inte så mycket. Den enda risken med verket, är att det talar ett för tydligt språk och att skulpturgruppen iscensätter verket - på kvällen kan det på avstånd se ut som ett par som hånglar eller ett gäng som suttit sig ner för att ta sig en sup, vilket fråntar minnesmärket dess aura av integritet. Men det kanske är det som är tanken.
Wallenbergmonumentet i Stockholm ledde från dissensus till konsensus. I Göteborg tycks det än så länge råda konsensus kring monumentet, även om skulpturen vandaliserades häromdagen. Och visst kan man sakna den fria debatten kring den offentliga konsten i Göteborg. Är det verkligen "Göteborgarnas" konst det är frågan om? Hur demokratisk är den offentliga konsten? På sin höjd är den lite putslustig - som till exempel Ebba Matz gigantiska knappnål Här som sätter Wavrinskys plats på den mentala kartan. Men i övrigt är de flesta offentliga utsmyckningar lika osynliga som stadsdelarna de pryder. De borde ryckas ut ur rötterna, sättas på museum, så att man kan lämna plats för en ny experimentell interaktiv konst i stadsrummet, där alla får dra sin strå till stacken.
Lenin gjorde mycket ont. Men en sak skall han ha eloge för. Han förespråkade temporära hjältestatyer som byttes ut allteftersom de nöttes ut. Med andra ord - en permanent revolution av den symboliska ordningen. Som det är nu får vi dras med rester från gårdagens kulturella smörgåsbord. Men det är inte så konstigt. Så länge vi har politiker som tror att det räcker med att ta ut konsten från museerna och ställa ut den i glasboxarna på avenyn, som kulturnämndens ordförande Helena Nyhus föreslog i en debatt på Konsthallen för några veckor sen, eller än värre tror att offentlig konst handlar om "utsmyckning" och inte interaktioner eller aktioner i stadsrummet, kommer vi ha den offentliga konst vi har, och har haft länge nu - nämligen modernistiska ruiner.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.