Cecilia Nelson hävdade den 9/5 att modersmålsundervisningen inte kan påverka den vanliga skolgången negativt, eftersom den oftast ligger mot skoldagens slut och sällan överskrider en timme i veckan. Det är just detta som är problemet. Modersmålsundervisning i den formen är bortkastad tid, eftersom den inte ger någon effekt.
Jag har aldrig bestridit att tvåspråkighet är en tillgång, men man uppnår inte tvåspråkighet med så orkeslösa metoder som Cecilia Nelson förespråkar. Om det är en flerspråkig skola vi ska satsa på, även utanför storstadsregionerna, är det genomgripande förändringar av läroplanen som måste till. Då får inte skolan längre vara en plats där man lägger tiden på allt mellan preventivmedelsrådgivning till körkortsteori, utan måste koncentreras på att lära eleverna läsa, skriva och räkna. I de länder som Sverige ofta jämförs med vad gäller skolresultat, som Finland och de andra nordiska länderna, har modersmålet oftast sju timmar i veckan. Det borde också svenskan ha, varken mer eller mindre.
Rektorerna vid Internationella skolan i Gårdsten (14/5) pekar då på ett mycket intressantare alternativ, där man gjort en medveten satsning på att skapa flerspråkighet rakt igenom hela skolan, med ämnesgrupper på olika modersmål och en personalkår från hela världen. Tydligen har man också en väl utbyggd skolledningsfunktion, med fyra rektorer på drygt 600 elever, resurskrävande med andra ord. Debattartikeln utformas också snarare som ett budgetäskande än som ett inlägg i sakfrågan, och det är kanske synd om man inte får möjlighet att fortsätta verksamheten som hittills, så att man också får fram några utvärderingsbara resultat av ansträngningarna. Jag skulle dock gärna komma på studiebesök, om jag får.
