Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lär vi oss något av katastrofer?

"Så fort jag hör eller läser om tragedier, om katastrofer, om brott och hemskheter så stänger jag av", skriver Fanny Wijk.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag var nio år när de första samtalen kom. När larmen gick och brandbilarna åkte genom staden, när räddningspersonalen klättrade in genom fönstren på lokalen vid Backaplan. När Göteborg vaknade till en mardröm, där döda ungdomar låg uppradade på asfalten och mobilsignalerna skar genom natten.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Dagen efter, på gatan utanför vårt hus, höll min kompis ett krampaktigt tag i min arm. Hennes ögon var uppspärrade, hon berättar att hennes syster skulle ha varit där. Hon var på väg, hade klätt upp sig, stod i hallen, men ångrade sig i sista sekund.

Förstår du, frågade hon? Och jag förstod.

LÄS MER: De minns Backabranden som i går

Januari 2005 och jag går på högstadiet. Det har varit jullov och i skolans entré står tända ljus. Stentrappan känns längre än någonsin. Högst där uppe står porträtten inramade, alla ansikten på de som inte skulle komma tillbaka. Utanför klassrummet pratar eleverna om honom, han som kom hem själv. Utan sina föräldrar och syskon.

Vi lär oss ordet tsunami, att tusentals människor drunknat i en våg av hav och sand.

Månader tidigare har jag utövat min värsta tonårssida på mina föräldrar – jag har vägrat att åka bort över julen. Jag vill vara hemma med mina kompisar. Att åka bort är en oerhörd orättvisa för mig, som saknar perspektiv på just orättvisor.

Föräldrarna ger upp, vårt resesällskap åker ändå. De hamnar mitt i det vidriga infernot. Vågen kommer och de överlever genom att knyta fast sig i varandra med skärpen till sina badrockar.

Vi kunde varit där. Vi kunde dött då. Jag förstår det.

LÄS MER: De minns Backabranden som i går

Vi lever allihopa nu men en gång ska vi att dö. Och döden är slumpmässig och irrationell och den kan drabba dig närsomhelst. Vi lär oss det tidigt i livet.

Men samtidigt tänker jag att det är precis tvärtom. Lär vi oss någonting alls av katastrofer? Går det? Kanske är det hela poängen, att vi måste leva som om en tragedi aldrig någonsin kommer att drabba just oss.

För jag fyllde tio, elva, tolv och plötsligt stod jag på otaliga fester utan nödutgångar, rökte cigaretter på snustorra vindar, dansade i överfulla lokaler utan den minsta tanke på möjlig katastrof, bara fylld av en önskan om att få känna livet, ha roligt, vara vaken.

Hela min ungdom var ett disco utan säkerhetsåtgärder, av svarttaxi, flygresor, slump och chanser för jag förstår egentligen ingenting.

Så fort jag hör eller läser om tragedier, om katastrofer, om brott och hemskheter så stänger jag av.

LÄS MER: Ge mig kraft att vara pretentiös igen!

För just jag kommer ju aldrig drabbas av en tsunami, aldrig få cancer eller bli utsatt för ett allvarligt brott. Flygplanet jag sitter i kommer inte att störta, mina föräldrar kommer inte bli dödligt sjuka, jag kommer inte klämmas till döds längst fram på en festival eller bo i ett land där ett krig bryter ut.

Kanske är katastrofer inget vi kan förhindra eller undvika. Vi kan inte anpassa våra liv för att garanterat inte drabbas av dem. Men när de sker så kan vi lära oss att prata med varandra, stötta och lappa ihop, så vi kan ta oss vidare tillsammans.