Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ingen väg framåt. Författaren Kjell Westö frågar sig vilka av sina svenska författarkolleger som skulle kunna tänka sig att ta plats i en Akademi där tystnadsplikten och ogenomskinligheten tycks gå före nästan allt annat, hur korrumperad verksamheten än blivit. Bild: Berit Roald
Ingen väg framåt. Författaren Kjell Westö frågar sig vilka av sina svenska författarkolleger som skulle kunna tänka sig att ta plats i en Akademi där tystnadsplikten och ogenomskinligheten tycks gå före nästan allt annat, hur korrumperad verksamheten än blivit. Bild: Berit Roald

Kjell Westö: Lägg ned Svenska Akademien

Svenska Akademien håller på att falla samman inför öppen ridå i Börshuset i Gamla stan. Kjell Westö, en av Finlands främsta författare, anser att den enda vägen framåt nu är att lägga ned Svenska Akademien och börja på nytt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Krisen och maktkampen i Svenska Akademien lämnar mig inte ifred, jag kan inte låta bli att läsa partsinlagorna och analyserna när de kommer. Men det är förstås en skönskrivning att tala om kris. Det är mer drastiskt än så: en 236 år gammal institution faller sönder inför öppen ridå, med ett narrativ - aggressivt, krigiskt - som stundtals förefaller kalkerat på Big Brother eller Expedition Robinson. Jag vill inte överdramatisera - det handlar trots allt bara om sammanbrottet för en litterär akademi i ett litet, fredligt land i Norden - men min klentrogenhet när jag följer med skeendet liknar klentrogenheten jag känt inför till exempel 11 september eller Donald Trumps presidentskap eller skildringar av vad Viktor Orbán gör med Ungern. Saker händer som jag inte trodde var möjliga, som jag aldrig trodde att jag skulle se. Och ändå har jag varit med så länge att jag borde veta att allt är möjligt i människans värld.

LÄS MER: Olustig familj med tomma stolar

Det jobb Svenska Akademien gör för det svenska språket och den svenska litteraturen i det tysta, vid sidan av spektakulära uppgifter som att dela ut Nobelpriset i litteratur, försinkas av den oförsonliga maktkamp som pågår. Både Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman och författaren Björn Ranelid varnade i en webbtevesändning för den kittling - inte sällan ett slags skadeglädje - som man lätt känner inför ett skeende så dramatiskt som detta. Jag får erkänna att när Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund i tur och ordning, i vad som såg ut som en snyggt regisserad mediekupp, lämnade Akademien, kände jag först en kittling. Inte av skadeglädje, det var snarare exaltationen man kan känna när något oväntat men relativt ofarligt händer. Men kittlingen försvann snabbt. När människan blir oförsonlig beter hon sig ofta ovärdigt, så också nu. Vi bevittnar en tragedi, och de många utspelen och inläggen riskerar redan att dra ett löjets skimmer över hela skrået, över författarna och över forskarna inom humaniora. Samtidigt finns det - som några krönikörer påpekat - också något befriande i att den frack- och aftonklänningsklädda elitens inre småttighet avslöjas. Vi låter oss så ofta bländas av makten och härligheten. Och det finns därtill, både i historien och i nuet, gott om platser där människan måste låtsas att hon bländats av pompan och ståten, annars kastas hon i fängelse eller dödas. Befrielsen ligger i att utan rädsla för repressalier kunna säga: se, kejsaren är ju helt naken. Eller som en av Akademien belönad författare sa det: But even the President of the United States sometimes must have to stand naked.

Börshuset i Gamla stan. Om det är någonting världen inte behöver mer av så är det maktfullkomliga hel- eller halvhemliga sällskap som agerar som om de stod över resten av samhället, skriver Kjell Westö.. Bild: Janerik Henriksson/TT
Börshuset i Gamla stan. Om det är någonting världen inte behöver mer av så är det maktfullkomliga hel- eller halvhemliga sällskap som agerar som om de stod över resten av samhället, skriver Kjell Westö.. Bild: Janerik Henriksson/TT

Jag hörde länge till dem som tyckte att akademiledamoten som är förbunden med Kulturprofilen var dramats stora psykologiska gåta. Varför klamra sig fast vid en stol som knappast kan bereda glädje och stolthet längre, efter allt som hänt? Ledamoten är givetvis inte ansvarig för Kulturprofilens sexuella övergrepp och trakasserier, men det verkar handla om så mycket annat också: jävsbrott, Nobelläckage, otillåten användning av lägenheter, etcetera. Jag tänkte, liksom många andra, att ledamotens frivilliga avgång kunde rädda Akademien. Men efter den senaste knappa veckan framstår inte bara ledamoten, utan väldigt många av ledamöterna som psykologiska gåtor. Dessutom börjar kritiken mot den berörda ledamoten alltmer likna ett drev, och de demoniserande dreven är ett av vår tids gissel. De lättare gammelmediernas och de sociala mediernas gemensamma dramaturgi och driftsekonomi kräver en ny ärkeskurk varje vecka: den här människan som hängs ut via så mefistofeliska foton som möjligt, så att vi alla ska förstå hur dålig hen är.

Upplös Akademien

Jag vill ändå säga, att efter Horace Engdahls artikel i Expressen och tisdagens övriga händelser så är det svårt att se någon annan lösning än att Akademien upplöses och grundas på nytt med delvis förnyade stadgar. För när en konflikt blir så här hätsk och rigid, då finns det i regel, och på bägge sidor, aktörer med en läggning av typen "après moi, le déluge". Det vill säga, man ödelägger hellre landet än erkänner sitt nederlag. Det är svårt att se hur just dessa tretton (eller sexton, ifall Englund, Espmark och Östergren skulle återvända) ska kunna arbeta tillsammans efter detta. Men man ska förstås aldrig säga aldrig: svenskar, om några, brukar vara skickliga på att lösa konflikter.

LÄS MER: Horace Engdahl: "Sämsta sekreteraren sedan 1786"

Det går förstås att tänka sig att Sara Stridsberg, som redan tvekat om sin framtid, lämnar arbetet i Akademien hon också, efter att Sara Danius nu gett upp. Och att stadgarna sedan ändras så att de kvarvarande elva medlemmarna kan välja in sju nya ledamöter. Men trots att Horace Engdahls artikel i Expressen var skriven med den förledande gustavianska elegans som bara Engdahl är mäktig, så undrar jag: vilka av mina författarkolleger i Sverige skulle vilja sätta sig i en sådan Akademi, vilka forskare skulle vilja göra det? För trots skönskriften - den som vi författare så ofta är bra på - så vore detta att sälla sig till en sida som (det här är min tolkning av Engdahls artikel) verkar tycka att jävsbrott och årtionden av övergrepp mot kvinnor är en solkig småsak jämfört med Rushdieaffären 1989, och att det inte är någon stor sak att namnet på några Nobelpristagare läcker ut i förtid och möjliggör spelfusk, och att - och det här är kanske den viktigaste frågan av alla - tystnadsplikten och ogenomskinligheten går före nästan allt annat, hur korrumperad verksamheten än blivit.

Akademiledamoten Horace Engdahl anländer till Börshuset i Gamla stan och Svenska Akademiens utdelning av sitt Nordiska pris på onsdagskvällen.. Bild: Jonas Ekströmer/TT
Akademiledamoten Horace Engdahl anländer till Börshuset i Gamla stan och Svenska Akademiens utdelning av sitt Nordiska pris på onsdagskvällen.. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Världen behöver inte fler hemliga sällskap

I somliga analyser av sönderfallet har krönikörerna menat att de, trots allt, gillar det lite otidsenliga i Svenska Akademien: snobberiet, de konstiga riterna (svarta och vita bollar vid omröstningarna, ärtsoppa på Den Gyldene Freden varje torsdag, etcetera), hemlighetsfullheten, ogenomträngligheten, arrogansen. Där kan jag inte hålla med. Om det är någonting världen inte behöver mer av så är det maktfullkomliga hel- eller halvhemliga sällskap som agerar som om de stod över resten av samhället, resten av människorna. Och det handlar inte, som man kanske kunde tro, om paradoxen att vi lever i en öppen, fri värld där sammanslutningar av Svenska Akademiens typ blivit anakronismer. Betänk att världens tre största imperier, USA, Ryssland och Kina, alla styrs på ett sätt som kräver arméer av kremlologer. Och ägna en tanke åt alla mindre imperier ni känner till, nationer eller företagsjättar eller vad de må vara. Ogenomtränglighet och maktfullkomlighet finns överallt, och vi behöver ofantligt mycket mer genomskinlighet och demokrati i världen, inte mindre.

LÄS MER: Gustav III:s magi snart som bortblåst

Jag vill avsluta den här betraktelsen med några rader till minne av en akademiledamot som aldrig tappade sin mänsklighet (och som också drog sig undan mot slutet: han lämnade inte bara arbetet i Akademien, utan också i andra sammanslutningar och sällskap), nämligen Werner Aspenström. I tisdagens Expressen hade Torbjörn Nilsson hittat Svenska Akademiens stadgar på ett antikvariat, och hittat just det exemplar som en gång varit Aspenströms, med marginalanteckningar och hundöron och allt. Och Nilsson citerade en fin Aspenström-rad: "sagolikt dumma tindra därnere lysmaskar och världsstäder".

Jag vill för min del citera en annan rad, en som jag aldrig lyckats glömma, och som ofta passerar genom mitt huvud när jag tvingat mig till ett cocktailparty eller sitter på ett möte där paragraf efter paragraf bockas av:

"Sardinen vill att burken öppnas mot havet."

Fotnot. Kjell Westö är en av Finlands främsta författare. Hans senaste roman Den svavelgula himlen utkom förra året på Albert Bonniers förlag. Artikeln är en bearbetad version av en längre text som går att läsa på författarens Facebooksida.