LÄS MER:Läckbergs bokkampanj väcker ilska hos förlag
”Det är som att komma in i en gammal sovjetisk matbutik.”
När nätbokhandeln Adlibris lanserade sin marknadsföringskampanj för Camilla Läckbergs nya roman lät reaktionerna inte vänta på sig: i mina sociala flöden var förläggare, kritiker, kulturskribenter och författare snart svårt uppeldade och DN Kultur kunde svänga ihop en artikel om förlagsvärldens upprördhet där detta hot mot den fria konkurrensen fick illustreras av Ordfront-förläggaren Pelle Anderssons Sovjet-citat ovan.
Nog är tilltaget att låta en enda produkt dominera Sveriges största näthandel för böcker magstarkt. Särskilt i en tid då fysiska bokhandlare med mer demokratisk skyltning av färska boktitlar går på knäna.
Men för en filmkritiker finns det något på samma gång rörande som upprörande över detta engagemang. Så blir det när man ägnar sig åt ett kulturuttryck där begreppet ”blockbuster” – en gång fött av att filmbolag tvingade biografer att sätta upp titlarna de valde – idag är ersatts av uttrycket ”eventfilm” eftersom enskilda filmers dominans på marknaden har växt så pass att gammal vokabulär är missvisande.
De fem mest inkomstbringande filmerna i USA i fjol tog in en fjärdedel av de sammanlagda biografintäkterna – en dubblering av topp-fem-filmernas andel år 2000.
Däremot kan den cyniskt lagde notera att det Bonnierägda bokförlagets kampanj på en Bonnierägd sajt nu får bevakning i en Bonnierägd dagstidning.
Skillnaden inom filmen är inte bara att enstaka titlars dominans växer utan protester. Ägandeförhållandena i kulturuttrycket är, som i Sverige, monopolliknande. Så har man också ägnat sig åt hot – som när världens största biografkedja för ett par veckor sedan förklarade att de kommer bojkotta bolag som under pandemin har mage att strömningspremiär på nya film direkt till våra hem. I Sverige har biografkedjan Filmstaden, tidigare SF, haft sådan makt att deras avgörande om filmer ska visas eller ej i slutändan innebär vad som faktiskt har kunnat produceras .
Visst har det genom åren hänt att sådant blir omskrivet. Men en artikel om hur upprörd hela branschen är – som puffas av tidningen som en stor grej? DN kan inte skriva en sådan om marknadsföringen av en ny ”Star wars”-film eftersom det är så marknadsföring för jättefilmer alltid ser ut.
Däremot kan den cyniskt lagde notera att det Bonnierägda bokförlagets kampanj på en Bonnierägd sajt nu får bevakning i en Bonnierägd dagstidning.
Inte oviktigt: för avgrunden i synen på film och litteratur kan inte bara tillskrivas den gamla klyftan mellan fin- och populärkultur-klyftan. Den är vårt, mediernas, eget fel.
Det är onekligen bra att utvecklingen sticker i halsen.
Inte i att vi avfärdar reklamens råhet i det ena uttrycket, och därmed visar att vi ser litteratur som finare medan film kan få underkastas krassa marknadsmekanismer. Det är i våra redaktionella urval: Läckberg kan för all del täcka reklamytor över hela Sverige. Hon kommer ändå inte täppa igen intervju- och recensionssidor i DN Kultur, medan många av de största filmerna får en generande redaktionell exponering på dagstidningarnas filmsidor. Dessutom i form av intervjuer med stjärnorna som är genomförda i hårt kontrollerade gruppintervjuer – alla som har genomfört sådana vet att det är uppsminkad PR.
Den bombmattan en enstaka ny film kan få på bekostnad av det övriga filmutbudet har jag i svenskt litteratursammanhang enbart sett när nya ”Millennium”-böckerna släpps.
Sovjetunionen är det alltså inte riktigt än i bokbranschen. Men det är onekligen bra att utvecklingen sticker i halsen. För som Andersson påpekar svär detta mot yttrandefrihet och mångfald. Och vem vet – då kanske kultursidorna å litteraturens vägnar protesterar högt innan ägaren av det på kulturområdet monopolliknande företaget är ett kinesiskt fastighetsbolag med nära kopplingar till kommunistpartiet.
Den tjänsten gjorde man nämligen inte åt svensk film.
