Linnéa Lindsköld är docent i biblioteks- och informationsvetenskap och föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Bibliotekshögskolan i Borås.
När politiker och branschföreträdare samlas för att diskutera litteraturpolitik i Göteborg under fredagen är det relevant att stanna upp och sammanfatta vad som står på spel. Den gängse definitionen av litteraturpolitik är politiska åtgärder riktade mot produktion, distribution och konsumtion av litteratur. Målen för litteraturpolitiken har varit ungefär detsamma det senaste hundra åren: Genom att främja rätt sorts läsning ska människor kultiveras till att bli moderna, demokratiska medborgare i Sverige. För detta krävs en kvalitativ och bred bokutgivning, vilket betyder stöd till litteratur, författare och förlag som inte kan bära sig på en marknad. Det kräver också stöd till att skapa förutsättningar för den läsning som sker utanför skola och arbete, inte minst genom att det ska vara möjligt att köpa och låna litteratur oavsett var man bor i landet.
Det har aldrig satsats så mycket på läsning och litteraturfrämjande insatser i Sverige som det gör just nu. Sedan den senaste Litteraturutredningen publicerades för snart tio år sedan har intresset från det offentliga, såväl som från näringslivet och civilsamhället att stötta människors läsning ökat i det närmaste explosionsartat. Vad vill politikerna att litteraturen ska åstadkomma? Och vad kan vi utifrån den förda politiken säga om vilken funktion litteraturen har i samhället i dag?
Litteraturpolitiskt toppmöte i Göteborg
Under fredagen 4/3 samlas företrädare för bokbranschen på Svenska Mässan i Göteborg för att diskutera framtidens litteraturpolitik.
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter kommer att delta, liksom Linnéa Lindsköld och Göteborgs-Postens tf kulturchef Victoria Greve.
Det finns mycket höga förväntningar på vad som ska hända med oss när vi läser. Vi ska bli mer empatiska, demokratiska, integrerade, friskare i både kropp och själ, bättre på skola och bättre på jobb samt mer bildade och grundade i våra kulturarv. Framför allt ska vi med läsningens hjälp känna en tillhörighet till samhället vi lever i. Vissa grupper lyfts fram som mycket viktiga att nå ut till: barn och unga, invandrare samt män.
Dessa förväntningar visar att litteraturens funktion är att rätta till problem som finns på andra områden i samhället. Det är en radikal förändring av politiken. I Litteraturutredningens huvudbetänkande från 1974 sägs det att litteraturpolitiska åtgärder kan påverka tillgängligheten för litterära verk, inte individens möjlighet att läsa verket. Det sistnämnda, ansåg utredningen, var ett resultat av politiska beslut på arbets-, bostads- och utbildningsområdet. Litteraturpolitikens område har därmed vidgats och inkluderar läsning och förmedling på ett sätt som var otänkbart för femtio år sedan. Till skillnad från kulturpolitiken i stort råder det en politisk enighet kring litteraturen, i alla fall på ytan. Alla vill att fler ska läsa mer.
Betyder det att framtiden är ett enda långt läslov? Tyvärr.
Betyder det att framtiden är ett enda långt läslov? Tyvärr. Under ytan bubblar konflikter, och i vanlig ordning handlar det om pengar.
En sådan gäller synen på författares arbete och ersättning när nya former för produktion och distribution tillkommer, vilket nyligen lyfts av Författarförbundet (DN 22-03-01). En annan, som sträcker sig utanför landets gränser, gäller den pågående pappersbristen. Vi har fortfarande inte sett konsekvenserna av vad den får för betydelse för den svenska bokmarknaden.
Är läsning en rättighet eller en skyldighet? I den offentliga debatten framstår det ibland som att det bara är en skarp tillsägelse som behövs för att människor ska släppa telefonen och lyfta upp Erland Lagerlöfs översättning av ”Iliaden”. En attityd som visar på en stor okunnighet om vad som gör människor till läsare. Samtidigt är tillgängligheten på litteratur i vissa former begränsad. Den senaste tiden har det uppmärksammats brister i kvalitetskontrollen av talböcker, det vill säga inspelad litteratur till de som har svårigheter att läsa tryckt text. Tillgång till litteratur på sitt modersmål är en förutsättning för att stärka sitt läsande, men i vissa kommuner försöker politiker begränsa bibliotekens inköp av litteratur på andra språk än svenska.
Är sagostunder en del av kärnverksamheten eller en lyx man får söka pengar från Kulturrådet för att genomföra?
Satsningar på litteraturförmedling och läsfrämjande bedrivs framför allt i projektform, samtidigt får allt fler folkbibliotek svårare att överhuvudtaget arbeta med förmedling på sin ordinarie budget. Är sagostunder en del av kärnverksamheten eller en lyx man får söka pengar från Kulturrådet för att genomföra? En åtgärd för att stärka barn och ungas läsning som forskningen är rörande enig om: krav på bemannade skolbibliotek med utbildade bibliotekarier, verkar än så länge omöjlig att genomföra.
Kontentan blir att läsning behandlas som lösning på samhällets problem, men tydligen inte till vilket pris som helst.
Läs mer:
LÄS MER:Sluta med rean – böckerna måste bli dyrare
LÄS MER:Språket gör litteraturen sann
LÄS MER:Bibliotekarierna ryter ifrån – byt inte ut oss mot AI
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
