"Det är lika för alla här, som i himlaporten", som en dam med beige keps uttryckte det. Hon kände sig kallad när hon läste att även hon kunde få vara med, bara hon fick plats. Att alla är välkomna, det är för att han hade god kontakt med läsarna.
Redan en timme innan dörrarna öppnades väntade folk utanför. Som kepsdamen och som Tomas Tranströmers klasskompis från Södra Latin, den före detta bankdirektören Ingvar Rindborg. Han gick i samma klass som Tomas Tranströmer, men var bättre på idrott än på att skriva.
- Med tanke på hur stor han har blivit var han väldigt finstämd. Det fanns inget märkvärdigt med honom, säger Ingvar Rindborg som minns att Tranströmer skrev uppsatser som var i en klass för sig.
Tomas Tranströmers böcker finns där hemma hos Ingvar Rindborg, men det var ett tag sedan han läste dem.
- Tomas skriver ju i gåtor, man får släppa in fantasin lite och låta den ligga och mala. Man kan ju inte själv skriva på det där sättet och kanske inte heller alltid kan tänka så, man kanske inte alltid hänger med hela vägen, säger Ingvar Rindborg och ler brett.
När dörrarna öppnades fylldes bänkarna snabbt. Gästerna i kyrkan skapade ett sorl, ett slags dämpat och lite sorgset sorl. Ett helt annat sorl än det som hördes i Börssalen den där torsdagen för tre och ett halvt år sedan, innan Peter Englund avslöjade att Svenska Akademien utsett Tomas Tranströmer till 2011 års Nobelpristagare i litteratur. För att inte tala om jublet som bröt ut då, det var det närmaste idrottseufori man kommer i kulturens finrum.
Efter det tog jag mig snabbt upp till huset på Stigbergsgatan på Söders höjder. Jag släpptes in av den personlige assistenten Mustapha Am som förväntade sig en helt vanlig arbetsdag med promenad och möjligen lite matinköp. Mustapha talade sig varm om sin arbetsgivares härliga språk som lärt honom så mycket, både om det svenska språket och om livet.
Själv befann sig Tomas Tranströmer och hans fru Monika innanför dörrarna i matsalen tillsammans med några utvalda journalister. Jag fick nöja mig med att vänta utanför i vardagsrummet där dottern Paula Tranströmer var chockad, men lycklig. Efter en liten stund meddelades det att Tomas var för trött, att han behövde vila. Plötsligt hördes spröda pianotoner från matsalen. Det var den nyblivne Nobelpristagaren som framförde ett stycke av den tjeckiske kompositören Zdenìk Fibich. Paula konstaterade att musiken var lika viktig för hennes pappa som poesin.
En stund senare hölls en kort men lätt hysterisk pressträff nere i trapphuset.
Det var då. Men även den här soliga tisdagen i Stockholm stod Tomas Tranströmers poesi och hans kärlek till musiken, i centrum, när Sverige tog avsked.
Bach, Duruflé och Schubert samsades med Philip Glass när en stråkensemble från Uppsala Kammarsolister skapade magi i Storkyrkan, en magi som infann sig även när den så passande psalmen Den blida vår är inne sjöngs, den psalm som delar melodi med Den blomstertid nu kommer.
Musikstyckena fungerade som andhämtningspauser som gav tid att tänka efter och ta in det biskop emeritus Claes-Bertil Ytterberg sa om den poet han träffade redan på 1970-talet. Den poet som han menade förblev samma enkla människa som när de samtalade och betraktade stjärnhimlen på en farstubro i Arboga den första gången de möttes.
När Krister Henriksson läste Madrigal ur För levande och döda, Schubertiana ur Sanningsbarriären och Blåsipporna ur Det vilda torget, då var det som om allt stannade, som om alla inne i Storkyrkan fylldes av Tomas Tranströmers poesi. Den poesi som var anledningen till att kyrkosalen var full av besökare som aldrig träffat honom, men som träffats av hans skrivande.
