Sjöman. Erkänner att jag spontant tänker könsstereotypt. Att jag inte är ensam om det förstår man av titeln på Ingrid Kaijsers samtidsdokumentation utgiven av Statens maritima museer: Kvinnliga sjömän - finns dom? Kaijser har intervjuat kvinnor i olika generationer från 30-talet och framåt som arbetat ombord. Det har blivit jätteintressant läsning. Fartyget är en egen värld med stark sammanhållning om det ska fungera. Men genusperspektivet gäller förstås även till sjöss.
Här öppnar sig en ny värld. Det räcker inte att vara passagerare och se en massa avsnitt av rederiet för att förstå hur det är att vara ombordanställd. Medan vi landkrabbor gnäller över hur svårt det är att få ihop schemat till vardags, ställs sjöfolk inför att lämna sina familjer flera veckor i sträck. Nautiker född -54 berättar att hennes lilla dotter inte kände igen henne när hon kom hem från en långresa. Om någon gick i land, när första barnet kom i ett sjömansäktenskap, så var det i allmänhet kvinnan. Ibland kunde dock barnen få vara med ombord. En och annan kom emellertid fram till att det var bäst att helt avstå från familj.
Myten om sjömannen som söker tröst i en flickas famn i varje hamn verkar lyckligtvis förlegad. Kvinnlig maskinist född -72 noterar att det är väldigt sällan som någon yngre kille söker sex med en prostituerad. Att det ändå kunde vara svårt att hitta en bekväm roll vittnar flera om. Acceptansen kunde visa sig i att killarna berättade fräcka historier, som om det bara var gubbar i gänget och kvinnan inte var närvarande. "Det var inte riktigt naturligt men så naturligt det kunde bli." Man får överhuvudtaget intrycket att kvinnorna har fått jämka och fundera över sin yrkesroll och att de gjort det med stort allvar.
Samtidigt kvarstår känslan att det är något speciellt och lockande att vara till sjöss. De som avstått har gjort det med viss saknad. Vi som suttit förankrade på landbacken får anledning tänka över varför somliga valde ett till synes mer äventyrligt och udda yrkesliv.
