Kvinnans list och mannens drift

Med sommaren kommer sommarteatern och med den Molière. En teaterupplevelse i juli är nästan tvångsmässigt förknippad med välkända komedier, ofta skrivna av (numera) hädangångna män. Busslaster snirklar längs dammiga grusvägar till natursköna slott och herrgårdar, där målet ofta är en picknickkorg, ett kylt glas vin och ett gott skratt. 

När Kronhusteatern nu lanseras som Göteborgs nya sommarscen är det ett välkommet tillskott på teaterhimlen, i geografiskt hänseende. Teaterdirektören och entreprenören Mikael Reuterberg har, med hjälp av en rad samarbetspartners, slagit upp portarna till anrika Kronhuset. Hans omarbetade version av Molières Tartuffe, med honom själv i titelrollen, utlovar musikalisk ”skrattfest”. Och det blir ett traditionellt och lättsmält folklustspel mitt i city. 

Visionen är att skapa en helhetsupplevelse för teaterovan publik, en kommersiell eventteater om ni så vill, där publiken bjuds att smörja kråset vid långbord framför scenen. Skådespelarna sveper in mellan stolsraderna i öppningsscenen och försäkrar sig om att matgästerna har det gott. Alla eventuella hierarkier mellan scen och salong ska förjagas. Och ensemblen lyckas skapa en uppsluppen stämning med sin välspelade föreställning och strålande sång- och musikinsatser, inte minst från Carolina Sandgren, inlånad från Göteborgsoperan.

1600-talsdramat om bedragaren Tartuffe har förlagts till nutid och Örgryte. Ulrika Wolffs scen är uppbyggd som en tittskåpsteater med ridå, men rymmer modern scenografi med enkla plaststolar. Lars Magnus Larsson övertygar som den duperade pappa Göran, disträ och förblindad av sin nyfunne vän Tartuffe, här kallad ”brodern”. Mikael Reuterberg spelar honom med besvärande och ihärdigt framskjutet skrev, i sin outtröttliga jakt på fru Ellen. Det kretsar kring kvinnans list och mannens drift, och könsstereotyperna bankas ytterligare in med hjälp av grovkorniga, nyskrivna sångtexter av Daniel Epstein. Huvudbehållningen är sången, musikerna som spelar Mozart vid scenen och det fina samspelet. 

Kronhusteatern har lyckats med målsättningen att skapa ett lustspel på bättre vers. Det är dock ingen naturlag att spela döda, vita komikermän på sommaren, eller att locka teaterovan publik med ”skrattfest”. Jag hoppas att teatern i framtiden vill förse oss med en mångfald av uttryck, oväntade frågeställningar och en mer experimentell repertoar. Då kanske hierarkier och dikotomier mellan smalt och brett och teaterovan och van kan rivas ner på riktigt.