Kvantitet i stället för kvalitet

ANNONS
|

För några dagar sedan städade jag i bokhyllorna och hittade kurskatalogerna från min tid vid universitetet i Erlangen. Jag ser att jag en termin hade ett proseminarium om Strindberg, en annan om Selma Lagerlöf, ytterligare en tredje om Stig Dagerman. För att kunna förbereda sig ordentligt för terminerna, som huvudsakligen bestod av seminarier, hade man väl tilltagna semesterferier, då man kunde läsa in sig på författarskapet och orientera sig i den senaste forskningen. Vårferierna varade mars och april, och sommarferierna, vilka också inbegrep en månads semester, mellan augusti och november.

Det tog sin tid att plöja Strindberg i Brandellutgåvan, men också de andra författarna krävde sitt. Studenterna fick sedan 24 lektioner om Lagerlöf eller Dagerman, fick läsa ett flertal av verken och hade tillräckligt med tid för att på allvar penetrera och analysera dem, vilket jag skulle vilja påstå gav dem en hyfsat god inblick i respektive författarskap.

ANNONS

Jag tänker på detta när jag i bladet läser om förslaget att införa en tredje sommartermin för studenterna vid svenska universitet. Uppenbarligen har de för långa ferier och skulle kunna "bli färdiga" med sina studier snabbare om studietiden komprimerades. Universitetsstudier i Sverige i dag har tydligen strukturen av lektioner med korvstoppning, som tentas av enligt gymnasieprovsmodell eftersom de tydligen låter sig komprimeras ytterligare. Ett av skälen skulle också vara att det blir allt svårare för studenterna att hitta sommarjobb. Logiken i dessa argument stämmer också överens med det i Sverige unika sättet att beskriva kursinnehåll i antal lästa sidor. I stället för att beskriva en kurs om till exempel de politiska ideologiernas framväxt i termer av verk skrivna av Edmund Burke, G W F Hegel, John Stuart Mill, Adam Smith och Karl Marx, pratar man om 700 sidor relevant kurslitteratur. Kvantitet i stället för kvalitet, sidantal i stället för vetenskapliga verk.

Så här har det varit ganska länge. Om jag jämför min studietid i Tyskland med hur det såg ut på litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg när jag läste där 1983-84, hade vi knappt en dubbeltimme om Selma Lagerlöf, och då skulle också Heidenstam och nittiotalisterna hinnas med. Vi diskuterade Herr Arnes penningar och Gösta Berlings saga under en halvtimma. Om jag tänker på vad vi hann tala om under min tjugofyratimmarskurs om Lagerlöf i Erlangen inser jag att det jag lärt mig om Lagerlöf, gjorde jag då.

ANNONS

Om nu tiden för reflexion ska begränsas ytterligare vid svenska universitet, är det inte längre frågan om studier på vetenskaplig grund, utan om i bästa fall förlängda gymnasiekurser. Men å andra sidan kanske det är enda sättet att få hälften av svenskarna att ta en högskoleexamen, vilket fortfarande verkar vara riksdagens mål. Ligger ribban för högt, sänk ribban.

ANNONS