Kung Lear utan lösnäsa

Det är en torsdag i början av oktober. Uppsättningen av Kung Lear ska just ha sitt första genomdrag med mask och kostym på Göteborgs stadsteater. Skådespelare i 1500-talskläder står och småpratar på scenen, en lunkar omkring och plinkar på en gitarr, regissören bläddrar i några papper, den tekniska personalen ropar saker som "postitivet är laddat" och "Michalis behöver hjälp med knapparna".

LÄS MER: Strindberg med lösnäsa

Så blir det tyst, ljuset släcks och ridån går ned. När den går upp har vi förflyttats till Kung Lears rike, som den mäktige kungen bestämt sig för att dela upp mellan sina tre döttrar. Men först måste de tala om hur mycket de älskar honom.

Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson från 123 Schtunk spelar vanligtvis teater på ett annat sätt. Som clownerna Ilse och Walther har de plockat isär och satt ihop en lång rad klassiska teaterstycken. Improvisation och publikkontakt är ett bärande element i deras föreställningar.

Fipplar med motspelarens blixtlås

På Stadsteatern är det Beischers roll som Narren som är mest lik deras vanliga spelstil och när han dyker upp på scenen känns humorn och improvisationen från Schtunk igen. Beisher drar in sufflösen och GP:s fotograf i monologen, skojar med teaterchefen Björn Sandmark och fipplar med motspelarens blixtlås så denne har svårt att hålla sig för skratt.

I vanliga fall skulle han fått stöd av Bortas Josefine Andersson i improvisationerna, men här spelar hon teater enligt manus i rollen som Goneril, en av döttrarna. Det finns ingen som kan skicka tillbaka bollarna han slänger ut.

LÄS MER:Beslutet: Stadsteatern ska byggas om

– Här har jag bara Åsa (sufflösen) och hon kommer ju inte att vara kvar sedan. Det är ensamt. Jag har mycket mer text nu som det gäller att komma tillbaka till också. Det är lätt att komma av sig. Men det är väldigt roligt, säger Lasse Beischer när vi träffas en stund senare i ett mötesrum på teatern.

Det är lunchpaus och Schtunkarna har tagit med sig sina tallrikar in så vi kan prata en stund innan repetitionerna av andra akten drar igång.

– Det är fantastiskt att vara här! Vi turnerar ju mycket annars och gör allt själva, vi bygger, river, producerar, lägger vår turné , bokar hotell, kör till städerna. Här kan vi koncentrera oss på det vi är utbildade till och det är väldigt lyxigt att få grotta ner sig i en enda roll, vi brukar spela många, säger Bortas Josefine Andersson.

Narren fanns inte med

Kung Lear har de spelat förut även om det var ett tag sedan, och då med originaltexten starkt nedskuren.

– Jag tror vi strök ner den till 24 sidor, eller kanske ännu kortare. Men den blev lång ändå med allt runt omkring.

I deras version av pjäsen fanns inte ens Narren med. Det hade blivit för mycket ovanpå clownerna. Men här fyller han en funktion.

– Narren är en sorglig gubbe, han vill bli sedd, han är ensam. Det är lite som för en komiker. Alla skrattar, men sedan blir det tyst. Det finns mycket av Schtunk i honom, det här att vara på gränsen och komma med jobbiga sanningar, säger Lasse Beischer.

LÄS MER:Vem är bäst i godhet när fasaden spricker?

Måste bita sig i tungan ibland

Bortas Josefine Andersson gillar sin roll som Goneril, den viljestarka äldsta dottern, samtidigt kan hon inte låta bli att hålla ett öga på publiken och hon får bita sig i tungan ibland för att inte haka på Narren.

– Som när du håller på i soffan, då är det faktiskt riktigt kämpigt att inte få vara med. Guldläge på guldläge och jag får inte göra något!

– Det känner man ju på helgerna. Då tar du igen, säger Lasse Beischer.

Han menar deras egna föreställningar med 123 Schtunk där även Dick Karlsson och Thomas Påhlsson ingår. De hann inte boka om alla turnéstopp så på helgerna före premiären tar de på sig lösnäsorna och åker till Enköping, Nässjö, Ljungby eller Tidaholm och spelar.

– Det är väldigt roligt, man får en sådan spellust. Det här är en bra kombination.

Ulla Sundström

ulla.sundstrom@gp.se