Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ingen sitter lika bekvämt på denna metapyramid av lögner, hat och folie som just Trump. Hur många av dem som häromveckan, i enlighet med den vansinniga konspirationsteorin QAnon, höll upp ett finger på ett Trump-möte i Ohio bryr sig ett skvatt om vård, skola, omsorg? skriver Hynek Pallas. Bild: Tom E. Puskar
Ingen sitter lika bekvämt på denna metapyramid av lögner, hat och folie som just Trump. Hur många av dem som häromveckan, i enlighet med den vansinniga konspirationsteorin QAnon, höll upp ett finger på ett Trump-möte i Ohio bryr sig ett skvatt om vård, skola, omsorg? skriver Hynek Pallas. Bild: Tom E. Puskar

Hynek Pallas: Kultursidan måste stå emot lögner, hat och folieretorik

Den upprörda diskussionen om politikens roll på kultursidorna är fel ute. De hänger ihop, menar Hynek Pallas, och bör diskuteras. Annars blir det lätt principlöst den dag kultursidorna ska gnälla över vikingaepos och producenter som omskolas för att de inte kvoterar in etniska svenskar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

“Vafalls, vad har politik med kultur att göra!?” Upprördheten återkommer när kultursidor publicerar texter som inte uteslutande handlar om pur estetik och kopparsticksutställningar.

Fast – om vi ska vara ärliga – mest om den ilskna Facebook-fältherren ogillar tangentens politiska riktning. Samma personer som gnäller över analyser av sverigedemokratisk identitetspolitik hjärtlajkar förstås när man kritiserar islamism, Kina eller woke-politik.

Nej, det här är inte främst ett inlägg i debatten som inleddes efter att Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius anklagat DN Kultur för att låta som en ensidig ledarsida (7/9) och Aftonbladets litteraturkritiker Sven Anders Johansson skällde ut samtliga kultursidor för att ha godhetsknarkat SD till makten (16/9). En text som redan nu tagit pris för årets mest populistiska tes levererad från hemmasnidat elfenbenstorn. Professor Johansson menar att det han skriver är folkets vilja – och att kultursidornas elitaktivister ska rannsaka sig.

Att politiken ligger nedströms från kulturen är en gammal sanning (även om citatet tillskrivs Sverigedemokraternas knätofsideolog Mattias Karlsson). Filminstitutets förra VD Anna Serner hade det sannolikt broderat på någon vägg. Fast nej, detta är heller ingen krönika om var man ska dra gränsen för styrmetoder i konsten. Men vi borde nog ha haft den diskussionen långt innan Myndigheten för kulturanalys visade hur illa ställt det varit med regeln om armlängds avstånd, särskilt på SFI. Annars blir det lätt principlöst den dag kultursidorna ska gnälla över vikingaepos och producenter som omskolas för att de inte kvoterar in etniska svenskar.

Det är metatexten – hashtaggen, memen, konspirationsteorin – som har blivit viktig.

Men politik- och kulturfrågan är i dag större än kultursidor och kulturstöd. Hanna Fahl spanade nyligen (DN Kultur 16/9) utifrån ett klipp där popstjärnan Harry Styles kanske spottar på skådespelaren Chris Pine (det revs mycket grått hår i kommentarsfälten den dagen). Sammanfattat på en femöring: i en hyperfragmenterad tid är det inte albumet, filmen eller boken som är central. Det är metatexten – hashtaggen, memen, konspirationsteorin – som har blivit viktig.

Påminner det om något? Alltmer politik handlar om metahändelser. En särskild pokal går till vuxenbebisarna som hellre än att prata rasism översköljer diskussionsforum med ilska över att en sjöjungfru har overklig hudfärg. Värst är det på platser där barn och unga konsumerar kultur. Man kan, som jag nyligen gjorde för Expressens räkning (19/9), anta en 13-årings identitet och köra huvudet i Tiktoks radikaliserande algoritm för att se hur de har det där. Inte så att någon särskild sverigedemokratisk politik syns till. Däremot en flod av SD-konton om Magdalena Andersson och islamisering, sketcher om vänsterblivenhet samt historieförfalskning. ”S deporterade judar!”.

I USA dominerar Donald Trumps anhängare och det står snabbt klart att de inte – som debattören Ivar Arpi gjorde på Twitter efter stormningen av Kapitolium – kan avfärdas som ”arga 20-åriga killar i mjukisbyxor”. Radikalhögerns totala dominans i de kanalerna pockar på frågan om begreppet ”kulturkrig” ens är applicerbart längre. Är det krig om det inte finns motståndare på banan?

Och ingen sitter lika bekvämt på denna metapyramid av lögner, hat och folie som just Trump. Hur många av dem som häromveckan, i enlighet med den vansinniga konspirationsteorin QAnon, höll upp ett finger på ett Trump-möte i Ohio bryr sig ett skvatt om vård, skola, omsorg? Och populisterna vet att göda just dem – i Ohio spelade högtalarna en låt som var misstänkt lik QAnon-hymnen ”Wwg1wga” (”Where we go one, we go all”).

Något för kultursidor att diskutera? Nej, låt oss närläsa kopparstick och skrocka om mysbyxor. Hela vägen till nästa kuppförsök.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Tunna blå linjen” säsong 2 – SVT

LÄS OCKSÅ: SD:s syn på svenskhet skrämmer mig

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.