I början av varje år, innan julkoman har släppt och kalendersidorna ännu lyser vita och rena, mutar Folk och försvar framgångsrikt in några dagar i folkmedvetandet. Under rikskonferensen i Sälen är det svårt att undgå försvars- och säkerhetsfrågorna.
Nu har kulturen försökt sig på ett liknande grepp. Under den gångna veckan har konventet Folk och kultur pågått i Eskilstuna. Har den svenska debatten därmed handlat om konsten och kulturens villkor och politik? Knappast. Initiativet till Folk och kultur kom från Länsteatrarna, de regionala musikinstitutionerna och Länsmuseernas Samarbetsråd.
De ville engagerahela landet i en plattform om kulturpolitik och konstens och kulturens roll i samhällsutvecklingen. Tusen personer samlades fyra dagar kring tvåhundra programpunkter. För alla som inte kunde åka till Eskilstuna sändes en del av debatterna live.
Där märktes som vanligt frånvaron av politiker med makt över de stora penningpåsarna. I statsbudgeten är kulturens del en knapp procent. Inte mycket att bry sig om, kanske.
Tre partiledare gjorde i alla fall korta framträdanden, språkröret Isabella Lövin (mp), Annie Lööf (c) och Ulf Kristersson (m). Den sistnämnde hann avslöja sin okunskap. Samverkansmodellen – den stora kulturreform som alliansregeringen införde 2011 – kände han inte till. Oroväckande, särskilt som samverkansmodellen var en av konventets hetare frågor.
Diskussionerna lät som de brukar när kulturpolitiker från riksdagen, regionerna och kommunerna möter tjänstemän och utövare. Oenigheterna var marginella och honnörsorden flödade; mera kultur, mera resurser, mera dialog, gick som mantran genom konventet.
I Eskilstuna ville alla lyfta kulturen. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke gick i spetsen och modererade själv ett seminarium om metoo-rörelsens efterspel. Handfasta aktioner låter vänta på sig, men föresatserna om mera mod, uthållighet och ökad medvetenhet upprepades. Och pengarnas betydelse underströks, igen. Medialt präglades veckan av OS och oro på börsen. Kulturen står inte högt i kurs.
