Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Så var det dags för Kulturnatta igen. GP:s krönikör Jan Andersson funderar kring detta särpräglade knytkalas som snart fyller 30 år. Bild: Anna Svanberg
Så var det dags för Kulturnatta igen. GP:s krönikör Jan Andersson funderar kring detta särpräglade knytkalas som snart fyller 30 år. Bild: Anna Svanberg

Jan Andersson: Kulturnatta – mer än höstlöv och humleknull

Så var det Kulturnatta igen! För GP:s Jan Andersson är det kulturella knytkalaset lite som ett tandläkarbesök.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har svårt för knytkalas. Inte för idén om att alla ska ta med sig något till festen och sedan dela på det som dukas upp – det är en sympatisk tanke – utan för att det alltid blir snett.

Antingen släpar man med sig för mycket och förefaller dryg och vidlyftig, eller alldeles för lite och framstår som gniden och ansvarslös. Vet inte vad som är värst. Och de gånger man lyckas köpa precis rätt mängd italienska charkvaror är det alltid någon jävel som har stånkat sin egen salami.

Ja. Jag hör hur det låter, men där har ni en anledning till att jag också har lite svårt för Kulturnatta, detta kulturella knytkalas där precis alla stånkar sin egen salami. Ofta hellre än bra.

Jag minns inte resten men kommer ihåg att vi behövde mer vin.

Göteborg sjösatte Kulturnatta redan 1990 och bara tre år senare hade jag och mina kursare från Journalisthögskolan mött upp i dåvarande Lilla teaterns lokaler vid Järntorget. Sugna på kultur och stärkta med rödvin från foajén tog vi del av den starka monologen "Höstlöv och humleknull".

En kvinna i rullskridskor och strutsdräkt lyste på oss med en lampa och högläste sedan ur sitt gränsöverskridande verk: "Höstlöv, höstlöv, höstlöv ... och humleknull". Jag minns inte resten men kommer ihåg att vi behövde mer vin.

Året efter var vi på en öppen teaterrepetition där de flesta hade glömt av sina repliker och lite senare på en intensiv improvisationsföreställning där en man började att fäkta med armarna och skrikande fick ledas ut ur lokalen. Jag vet fortfarande inte om han ingick i den normbrytande ensemblen, jobbade i baren eller bara mådde dåligt. Men vi var supernöjda.

Det fina med Kulturnatta är ju att så många av de medverkande helt bortser från borgerliga måttstockar om "bra och dåligt". Eller "begripligt". Man står över sådant.

Kulturnatta väcker något i mig. Något som är svårt att beskriva och omöjligt att trycka undan.

Allt är dock inte storartad underhållning. Det måste sägas. Jag har haft en del mindre lyckade kvällar också, en hel del faktiskt. Men att sparka på det fria kulturlivet är lumpet och lågsinnat. Jag vet det. Så betyder det att man ska låta bli? Att gnället borde göra halt i hallen och hänga kvar bland ytterkläderna i entrén, eller ännu hellre vända om, lufsa hem och ta ledigt för resten av kvällen?

Ja, antagligen. Men Kulturnatta väcker något i mig. Något som är svårt att beskriva och omöjligt att trycka undan. Det börjar redan när jag läser programförklaringen.

"Vem som helst kan ordna en programpunkt på Kulturnatta ... Bjud in till din keramikateljé, sätt upp en föreställning eller håll en workshop".

Eller inte! Det är mitt tips. Låt bli. En inställd workshop om intuitiv målning är en workshop det också – och kan skänka enorm glädje till deltagarna.

Det är inte så att jag vill stoppa evenemanget, tvärtom bjuds det på galet många programpunkter för de 350 000 kronor som Göteborgs stad hostar upp, men lite för ofta påminner Kulturnatta om mitt årliga tandläkarbesök. Jag får en lampa i ansiktet, gapar stort och undrar vad som händer.