Denna vecka kungörs Nobelpriset i medicin, fysik och kemi, såväl som Nobels fredspris. Men priset i litteratur uteblir. Kulturvärlden fick i år ett annat – en tvåårig fängelsedom för våldtäkt till den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Mannen som, genom sina många påstådda sexuella övergrepp och Akademiens undlåtenhet att vilja se dem, dragit ner en anrik institution i dammet.
Men att se detta som ett fall specifikt för Akademien vore att svårt fördumma situationen. Att det just är kulturvärlden som får skämmas medan resten av den bildade världen rullar på som vanligt är nämligen ingen slump.
LÄS MER:"Jag har inga planer på att återvända till Akademien"
Natur- och samhällsvetenskapen går förstås inte fri från problem, men där finns vetenskapliga normer att förhålla sig till och tydliga meritokratiska system att röra sig inom. Så inte inom den mer svårgreppbara, estetiskt orienterade och känslostyrda kulturvärlden. Den vältrar sig som ingen annan i uppburna genier och medlöperi, i prestige och vänskapskorruption, i en perfekt storm av lite arbete och begränsade ekonomiska medel som trots det har en dragningskraft för många.
I en värld där några goda ord och rätt vänner är det som avgör om man får det där bokkontraktet eller författarstipendiet gör man bäst i att ha rätt vänner och rätt ovänner. En utmärkt mylla för den informella makt som Arnault kunde odla och missbruka under många år.
Det är ingen slump att så många personer under så lång tid varit tysta. Det har helt enkelt knappt varit en möjlighet att prata om man velat verka ostört i den lilla och sörjiga miljö som kultursverige är.
LÄS MER:Akademiens kris delar landets kulturtyckare
Att Akademien inte tog avstånd redan på 90-talet när Arnaults beteenden uppdagades första gången är förstås förkastligt. Men så är även det faktum att stora delar av kultureliten trots kända öknamn som ”Jean Kladd” fortsatte besöka hans kultursalong Forum eller den årliga sviten på Bokmässan. Att detta beteende kunde fortgå är ett ansvar som vilar på många fler axlar än de flesta vill kännas vid.
På samma sätt som Akademien nu får ytterligare press på sig att en gång för alla visa att det är en seriös organisation som tar detta hårda slag mot deras redan bortblåsta förtroende hos allmänheten på allvar, bör också resten av kultureliten och kulturpolitiken fundera över hur de kan bidra till att göra arbetsvillkoren drägligare för landets konstnärer, författare och kritiker. Så att kulturutövare slipper slå dövörat till, titta åt andra hållet eller hålla tyst om brott man själv utsatts för.
LÄS MER:Var tysta eller lägg ner, Akademien!
Förutom att, som gott exempel, hålla sig för god för att ingå i det kladdiga kotteriet bör alla som har möjlighet till det verka för fler möjligheter till något så krasst men existentiellt välgörande som stabila inkomster. För det är när beroendet av andras välvilja minskar som modet att verkligen stå upp för sig själv uppstår.
