Debatten om nätet, journalistiken och framtidens medielandskap liknar till stor del en uppfostringskampanj: vi ska uppfostras att välja sida i ett falskt val. Gång efter gång målar man upp en falsk motsättning mellan amatörer och proffs, för att få oss att tro att amatörerna och publiken vinner när yrkesskribenterna får sparken. Alla former av kultur och journalistik kompletterar och berikar varandra, men i den sköna nya värld som förbereds åt oss finns det inte längre plats för både bloggar och professionell journalistik – därför uppmanas vi att välja sida.
Dessa falska motsättningar återkom med tröttande förutsägbarhet när SVT:s Debatt tog upp nedskärningarna på DN Kultur (16 mars). ”Internet – hört talas om det”, sade den liberale bloggaren Fredrik Segerfeldt. Där får alla skriva som de vill, minsann: ”man kan inte längre sitta i sitt elfenbenstorn på DN Kultur och bestämma vad som är coolt och inne och vad man ska tycka.”
Det är naturligtvis bra – ju fler röster och ju fler som tänker själv, desto bättre. Men när den sägs i det här sammanhanget – i en debatt om kultursidornas kris – blir denna lilla replik ett uttryck för alla de falska och fördummande motsättningar som dominerat de senaste årens diskussion.
Av det offentliga rummet blir bara hälften kvar, amatörernas halva. Vi ska indoktrineras att känna att denna förlust egentligen är ett framsteg, en befrielse: rätt åt de där kultursnobbarna! Kanske blir det klarare hur dumt det resonemanget är om vi översätter det till 1980-talets teknologi: alla kan göra sitt eget fanzin med den nya, befriande tekniken skrivmaskin, Tipp-ex och kopiator, och därför kan det som vanligt folk hinner skriva på fritiden ersätta tidningar och bokförlag. Ingen skulle ta den framtidsvisionen på allvar 1982, men vi förväntas köpa den nu.
Mediekritiska bloggar, som tänker längre och minns mer än de som yttrar sig i etablerade media, är en livsviktig tillgång, men vår tids mest älskade mediemyt har bloggosfären ännu inte punkterat: den att bloggar kan ersätta professionella reportage. Och ingen verkar vara intresserad av att ställa frågan vem som gynnas av ett samhälle utan professionella reportrar.
Jag började skriva på nätet, på en sajt jag startade själv, fem år innan min första frilansartikel publicerades, och har fortsatt göra det sedan dess. Just därför genomskådar jag den här falska motsättningen, och förvånas över att så få andra gör det. Som bloggare har jag fått en mängd supportrar som formligen trängs med varandra i media för att förklara för mig hur duktig jag är: ”Du kan själv, lilla vän, du behöver ingen elit som förtrycker dig!” Jag gillar inte den uppfostrande tonen i deras beröm.
Jag blir inte förtryckt för att jag kan läsa skribenter som Nathan Shachar eller Nina Björk i tidningen. Däremot blir jag fattigare när tidningen tar dem ifrån mig, och om jag dessutom får höra att det inte gör någonting att de försvinner eftersom jag fortfarande får skriva själv på nätet, då blir jag förolämpad på köpet.
Vadå ”kan själv?” Som om folk inte hade skrivit, spelat och sjungit själv, med eller utan tillåtelse, före internet. Den gör-det-själv-kultur som fanns före nätet passar inte in i denna falska motsättning och därför är det så tyst om den. Mellan proffs och amatörer har det alltid rått ett ömsesidigt, inspirerande utbyte – och var tror ni proffsen kommer ifrån om de inte började som amatörer? Utan fanzinet Jörvars gosskör ingen Jan Gradvall. Framtidens skribenter ska däremot stanna i växten på Jörvars-nivå.
Och förresten, vadå ”får”? Denna ständiga, uppifrån anbefallda tacksamhet för att jag får göra vad jag vill på min fritid gör mig misstänksam – vad ligger bakom den? Betyder det att jag bloggar på nåder? Blir nästa steg i utvecklingen att bloggen tas ifrån mig, på samma sätt som det offentliga rummet håller på att tas ifrån mig?
Dessa falska motsättningar får oss att missförstå vad som står på spel. Det handlar inte om förra generationens journalister, utan om nästa generations skribenter och kulturskapare: hur ska de få betalt för sitt arbete?
Allt detta rider i sin tur på en våg av växande kulturförakt. Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Kulturföraktet kallas anti-elitism. Om det fanns ett uns allvar i denna anti-elitism skulle den rikta sin udd mot den verkliga eliten: de stora medieägarna, och de anonyma organisationer som serverar de underbemannade redaktionerna färdiga nyheter och köpta opinionsundersökningar. Segerfeldts hånleende över nedskärningarna på DN:s kulturredaktion har inget med verklig anti-elitism att göra. För det han sysslar med finns det hederligare ord.
