Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gustavo Dudamel och Hilary Hahn.

Kulturens sommarskola, del 3: Den klassiska musiken

Del tre av kulturens sommarskola tar oss till den klassiska musiken, ett eget universum. Magnus Haglund visar vägen genom musikens olika föreställningsvärldar och rumsliga förutsättningar, från Johann Sebastian Bach till John Cage, med hjälp av sju Youtube-klipp.

1. Rummet
Violinisten Hilary Hahn står i vad som förefaller vara hennes eget hem och framför Johann Sebastian Bachs Sarabande för solofiol. Klangerna fyller rummet och vandrar utmed väggskåpet, den mönstrade mattan på golvet och flygeln som står intill fönstren. Musikens melodiska strukturer får liv genom de resonanseffekter som uppstår, men de akustiska förutsättningarna hör till just det här rummet. Musiken blir till genom dialogen med världen runtomkring.

 

2. Beethoven
Den explosiva energiladdningen i öppningen av Beethovens femte symfoni, med de fyra karaktäristiska slagen i högt tempo, är och förblir en av de väsentliga ingångarna i den klassiska musiken. Det handlar, precis som under Beethovens tid, om att låta sig överraskas. Klangvärldarna är under omvandling. När göteborgssonen Herbert Blomstedt tar sig an denna musik är det värdigheten och den levande rytmen som står i fokus, tonernas humanistiska patos. 

 

3. Lyssnandet
De stora musikerna är, precis som publiken, lyssnande individer. De är uppmärksamma på det som klingar annorlunda och gör nuet vidöppet och komplext, trots att de bara spelar det som står i noterna. Det är också därför som Mozarts musik är så viktig, den är själva kvintessensen av den lyssnande människan. Man kan notera det i Mitsuko Uchidas fantastiska Mozarttolkningar, där transparensen och den skenbara enkelheten i tonspråket tar kroppslig gestalt genom vakenheten för alla mikroförändringar. 

 

5. Dirigenten 
Varje möte mellan dirigent och orkester är unikt. Det klingande materialet undersöks, hörseln skärps. Det hela är ett utmejslande av musikens innebörder och det är i detaljerna det avgörs. Som i den fantastiska repetitionsfilmen med Sergiu Celibidache och Radiosymfonikerna 1965, där Ravels Bolero skärskådas. Man blir medveten om hur de olika instrumentgrupperna låter i förhållande till varandra. Musiken får liv genom koncentrationen och den gemensamma närvaron. 

 

6. Operavärlden

När opera är som bäst är den på en gång overklig och öververklig. Gravitationen upphävs, skönheten blir en klingande gemenskap, en lyckoupplevelse som delas av många. I slutet av Werner Herzogs film Fitzcarraldo står operasällskapet på däck och framför en scen ur Bellinis belcantoopera Il Pirata samtidigt som ångbåten glider fram längs Amazonasfloden, allt längre in i djungeln. Det är ofattbart vackert. 

 

7. Tystnaden
I den musikaliska pausen, i ögonblicken när klangerna tystnar och väntar in sina energier eller i stunderna precis före eller efter ett konsertframförande, blir vi varse det som sker i tystnaden. Det finns hela tiden ljud, små och obetydliga, någon som rör sig litet grann, på avstånd kanske man hör trafikbruset eller något utryckningsfordon på väg genom staden. Lyssna på John Cage när han pratar om tystnadens betydelse, samtidigt som New Yorktrafiken bullrar utanför fönstret. 

 

Fortsätt: Sju oundgängliga inspelningar 
BACH: Goldbergvariationer med Glenn Gould
BEETHOVEN: symfonier med Claudio Abbado
DEBUSSY: preludier med Walter Gieseking
HAYDN: stråkkvartetter med Quatuor Mosaique
MOZART: Don Giovanni med René Jacobs
SCHUBERT: Die schöne Müllerin med Aksel Schiøtz 
STRAVINSKY: Våroffer med Stravinsky som dirigent

 

Magnus Haglunds tre personliga favoriter:

Första inträde i musikhimlen: Bilden av Johannes Brahms vid pianot, händerna mot tangenterna som lyssnar in de främmande klangerna.
En lyckoupplevelse: Christian Zacharias håller Schubertföredrag i Stenhammarsalen, då och då avbrutet av att han slår sig ned vid flygeln och låter de gnistrande melodierna fylla rummet.
En annan lyckoupplevelse: Kurt Sanderlings allra sista konsert som dirigent, med Berlins symfoniorkester och med Mitsuko Uchida som solist i Mozarts c-mollkonsert K 491, så avklarnat och förunderligt vackert.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.