Kulturen saknas i tyska debatten

ANNONS
|

Richard Wagnerstrasse badar i sol. Utanför ingången till Deutsche Oper trängs flera hundra tyska huvudstadsbor. De flesta uppklädda som vore det en galapremiär. Korvförsäljarna står uppradade, raden av blekgula Mercedesbilar med taxiskylt på taket växer snabbt. Strax ska kvällens föreställning av Tristan och Isolde börja. Fem timmar Wagner väntar. Nästan utsålt trots att det är mitt i veckan.

Men Deutsche Oper är inte bara platsen för högkvalitativ opera. Den senaste gången det tyska kulturlivet hamnade i centrum för en mer global debatt var det just Deutsche Oper världens blickar riktades mot. Anledningen var operachefen Kirsten Harms beslut att inte spela Mozartoperan Idomeneo, en föreställning som bland annat innehöll scener med kapade guda- och profethuvuden. Harms sa nej med Muhammedkarikatyrerna i färskt minne, och placerades i skottlinjen för världens kulturskribenter: konsten får inte vika sig för hot.

ANNONS

Trots att alla utgick från att Kirsten Harms skulle få sparken sitter hon kvar. "Sluta? Varför det. Jag är tuffare än så." Stillsamt förklarar hon att man både från politiskt och polisiärt håll varnat henne för att spela operan utifrån den hotbild man bedömde fanns. Hur hotet såg ut ville den tyska säkerhetspolisen däremot inte berätta. Något polisskydd var heller inte aktuellt utom möjligen vid den första föreställningen. I det läget fattade hon sitt beslut och möttes av en storm av kritik.

- När vi hade problem med terrorism på 60- och 70-talet visste vi vilka måltavlorna var. Industriledare, militärer och politiker men inte barn eller vanliga människor. I dag ser terrorismen annorlunda ut. Hade vi spelat hade jag tagit en personlig risk som inkluderade 2 000 personer per föreställning, jag var inte beredd att göra det.

Samtidigt hände något med den tyska diskussionen. Den inledande kraftiga kritiken växlade snabbt och förvandlades till ett djupare samtal om religion, yttrandefrihet och kultur. Diskussionen inkluderade även flera muslimska företrädare vilket gjorde bilden mer komplex. Samtalet hade, åtminstone i Tyskland, en hämmande effekt på de upprörda känslorna. Det var inte svart och vitt längre utan betydligt mer komplicerat.

Men är detta signifikant för den tyska kulturdiskussionen? Att den är dagsaktuell, inkluderar många röster och förs på en hög nivå? Inte alltid. De senaste åren har det mesta i stället handlat om pengar, om hur kultur ska finansieras, om gränslinjer mellan kommuner, delstater och förbundsrepubliken. Sammanlagt satsar den tyska staten runt 75 miljarder på kultur årligen, vilket är ungefär hälften av vad Sverige satsar på kultur per capita. Tittar man på kultursidorna i flera av de mest inflytelserika tyska dagstidningarna präglas de fortfarande av en förbluffande stramhet i både text och layout. Med lite tur hittar man en bild i ena hörnet, anstränger man sig går det att skilja rubrik från brödtext. Den layoutrevolution som svensk press genomgått det senaste decenniet har inte drabbat tidningar som Süddeutsche Zeitung och Frankfurter Allgemeine.

ANNONS

När Lothar Müller, litteraturkritiker på just Süddeutsche Zeitung, ska ge sin bild av den tyska kulturdebatten tystnar han först. Så konstaterar han att det visst förs en debatt men att den sker lite i skymundan. Alltför sällan hittar kulturdebatten in i politikens finrum, alltför sällan spelar den någon roll för samhällsutvecklingen. Ett bekymmer? Självklart. Den risk han ser är att kultursidor och kulturdebatt blir något perifert.

- Vi får inte hamna i en situation att du måste ha en examen från Harvard för att kunna hänga med i vad vi skriver och hur vi debatterar. Samtidigt är det intressantare att höra vad en författare har att säga jämfört med en politiker eftersom författarna ofta är mer intelligenta.

Så vad kännetecknar tysk kultur just nu? Massor naturligtvis, men det går att urskilja åtminstone tre saker:

Känslan av att vara en del i en globaliserad värld.

Försöken att definiera en ny tyskhet.

Och slutligen - andra världskriget.

När Tyskland förra sommaren stod som värd för fotbolls-VM fanns det en kollektiv känsla och förhoppning att det skulle kunna innebära en slutpunkt där tysk nationalism inte längre var något att frukta. Eller som Kirsten Harms uttrycker det:

ANNONS

"För första gången sedan kriget kändes det som om det var okej att gå upp och ned längs Berlins gator och vifta med tyska flaggor."

Så gick det ett par veckor och plötsligt kom avslöjandena om att Günter Grass i sin ungdom varit aktiv nazisoldat. Nobelpristagaren Grass gjorde avbön men hade påfallande svårt att förklara varför han hade tigit med sitt förflutna i 50 år samtidigt som han under lång tid ägnat stor möda åt att diskutera just moralfrågor på den offentliga arenan. "Så var allt tillbaka där vi började", säger Lothar Müller.

Samtidigt blir krigets avtryck på den tyska konsten mindre och mindre. Tittar man på den samtida tyska litteraturen så har den bytt karaktär det senaste decenniet. I dag domineras den inte längre av författare präglade av egna upplevelser av andra världskriget, de som fortfarande är i livet har i de flesta fall lagt pennan på hyllan. I stället har det kommit en ny generation författare med en helt annan bakgrund och med en helt annan tematik i sina berättelser.

Internationaliseringen är viktig och synlig, många unga tyska författare har rest mycket och identifierar sig inte primärt med det tyska. Tvärtom vill många bryta med hemlandet, med det tyska allvaret, den tyska traditionen. Och den bokslukande publiken uppskattar det som hänt. Tidigare var det nästintill omöjligt att hitta en tysk författare högt upp på boktopplistorna. I dag är det snarare regel än undantag att åtskilliga av de översta platserna intas av inhemska författare. Och naturligtvis en och annan svensk. Som Henning Mankell, Åke Edwardson eller för all del P O Enquist som samtliga hittat vägen till den breda tyska allmänheten. Hur det kommer sig? Den vanligaste förklaringen är att det finns ett latent intresse för Sverige och det svenska i Tyskland. Ett intresse och kanske också en samhörighet med det svenska, eller snarare det skandinaviska. Därmed är steget inte särskilt långt till att också börja intressera sig för den skandinaviska litteraturen.

ANNONS

En av de mest framgångsrika författarna i den nya tyska generationen är Ingo Schulze, en 45-åring uppväxt i dåvarande Östtyskland och som bättre än kanske någon annan gestaltat det utanförskap många i forna öst upplevde vid återföreningen. När han tittar på Tyskland i dag ser han ett land plågat av hög arbetslöshet och allt djupare klyftor. Det är ingen tillfällighet att tyska direktörer är de mest välavlönade i Europa, i genomsnitt tjänar en tysk börs-vd 27 miljoner om året. I höstas kom en utredning som gav kritikerna rätt, Tyskland håller på att bli ett klassamhälle igen. Organisationen Friedrich Ebert Stiftung konstaterade att 6,5 miljoner tyskar lever i "bestående hopplöshet". Det handlar om människor bortanför skyddsnäten, långt ifrån sociala aktiviteter och där arbetslösheten är ett genomgående problem. Hur överrepresentationen såg ut kom knappast heller som en överraskning. Lågutbildade män på landsbygden var, som så ofta i dylika undersökningar, gravt överrepresenterade. Men problemet är större än så. Förra året var hela tio miljoner tyskar berättigade till socialhjälp. Ingo Schulze efterlyser en tydligare debatt om de omvälvningar som sker. Om den snabba polariseringen, om privatiserandet av statliga bolag.

- Jag ser fler och fler som blir rikare och fler och fler som blir fattigare, men vi pratar alldeles för lite om det. Den stora ekonomiseringen av allt från sjukvård, skola och utbildning diskuteras nästan inte alls. I stället är det starka lobbygrupper som sätter den politiska agendan i alldeles för hög grad.Det är oroande.

ANNONS

Återföreningen och dess konsekvenser är naturligtvis en av de viktigaste byggstenarna för att förstå Tyskland i dag. Å ena sidan finns den nya supermakten med ett industriellt maskineri som går för högvarv, en nation som är en av de tyngsta rösterna i det internationella samfundet. Vandrar man längs Unter den Linden i forna Östberlin är känslan av nyrikedom påfallande. Glänsande fasader, en ström av tyska kvalitetsbilar, kultur av yppersta klass. Kort sagt bilden av en välmående nation. Samtidigt är klyftorna stora, både de ekonomiska men också de som inte är lika lätta att sätta ord på. Ingo Schulze har uppehållit sig mycket vid känslan av värdelöshet för dem som kom från forna öst.

När muren föll var han 27 år. "En perfekt ålder", säger han själv och pekar på det faktum att han hade fått sin utbildning men ännu inte hunnit bli en del av det östtyska systemet och hade heller inte kommit att omfatta dess värderingar i någon högre utsträckning. Värre var det för dem som var 45-50 vid återföreningen. För dem kom förändringarna i många fall för sent.

- De hade en speciell utbildning, speciella jobb som inte längre var lika attraktiva. Många av dessa har gått arbetslösa sedan dess. Känslan av värdelöshet har varit svår att komma ifrån, säger Ingo Schulze.

ANNONS

Men trots att Tyskland på alla sätt är ett väldigt land med sina 80 miljoner invånare, med sitt dynamiska näringsliv, med sin tunga kulturella tradition, med sin bredd och mångfald är det förvånansvärt likartade bilder tyska intellektuella ger av det kulturella klimatet och det kulturella samtalet. I Tyskland liksom på de flesta andra håll i västvärlden är den populärkulturella inbrytningen stor. Den traditionella kulturen existerar och mår trots det ganska väl tack vare generösa statliga subsidier och i en del fall privata bidrag, men dess betydelse och påverkan på samhället blir mindre och mindre. Visserligen åker förbundskansler Angela Merkel varje år till festspelen i Bayreuth och tittar på Wagner, men kultur är nästan aldrig föremål för diskussion i den dagliga politiska debatten. Såvida det inte handlar om stoppade operaföreställningar alltså.

Men Kirsten Harms oro just nu handlar inte om utebliven debatt eller religiös påverkan på konsten. Nej, hennes oro handlar om en hel generation tyska barn som är för feta och inkapabla att arbeta i grupp och som dessutom är påfallande dåliga musiker jämfört med kinesiska och sydkoreanska barn. När dagens tyska operamusiker går i pension måste Deutsche Oper blicka österut för att ersätta dem, annars sjunker kvalitén för mycket. Då spelar tradition och ett blomstrande ekonomiskt klimat mindre roll.

ANNONS

ANNONS