Det vilar ett nästan naivt skimmer över Kerstin Hessius nödrop i Dagens Industri från i mars när man läser dem idag. VD:n för tredje AP-fonden, som förvaltar runt 350 miljarder av svenskarnas inkomstpension, tittade med fasa på en ekonomi i fritt fall. Om Sverige och världen fortsatte att bromsa in för att stoppa smittspridningen skulle ju ekonomin helt gå i smulor. Avbryt nedstängningen, var hennes tydliga budskap.
Med tanke på den vår Sverige har bakom sig tror jag de flesta är glada att vi inte gick den vägen. Med en intensivvård som kämpat sig igenom virusinfektionernas anstormning och en äldrevård som visade sig sorgligt oförberedd står landet nu och pustar ut. Åtminstone tillfälligt. Att vi kan göra det bygger dock på att samhället fortsätter att följa de föreskrifter som sattes upp i mars – där det centrala precis som innan stavas social distansering.
Men det finns en liten Kerstin Hessius inom oss alla. En inre röst som tror att det går att köpslå med ett virus – trots att vi vid det här laget vet att covid-19 är allt för upptaget med att smitta för att läsa debattartiklar. I veckorna har Hessius-mentaliteten också nått kulturbranschen. Rösterna är många. Högprofilerade artister som Jonas Gardell och kulturchefer som Aftonbladets Karin Pettersson diskuterar båda möjligheten att kunna samla mer än 50 personer i en lokal – så att kulturen kan få börja återfå sina intäkter.
Argumenten är många. Från att peka på andra potentiella smittotillfällen i vardagen som trots allt tillåts, som flygresor, restaurangbesök och shopping – till att hänvisa till att kulturevenemang ju faktiskt är tillåtna i utlandet. Enligt Lena Einhorn i DN Kultur är allt i vanlig ordning dessutom Anders Tegnells fel – eftersom han inte rekommenderar munskydd.
Frustrationen är förstås begriplig. 50–personersgränsen för sammankomster innebär en nattsvart framtid för alla som ägnar sig åt någon form av scenkonst – både på och bakom scenen. Teatrar, operor, konserthallar och idrottsarenor gapar fortfarande tomma. Ett enormt problem, både för Kulturen med stort K såväl som för de många kulturarbetare som försörjer sig på den.
Problemet: i denna krissituation glömmer alla bort själva grunden till situationen – vi befinner oss mitt i en pandemi. Att det pågår andra smittotillfällen i samhället är därmed ett enormt problem – inte ett gott argument för att skapa ytterligare sätt för människor att samlas i grupp igen. Få tycker väl idag, med lite insikt i hur superspridar-event fungerar, att Melodifestivalens final i Friends arena i år var en speciellt bra idé. Och vad som kan vara ett öppet samhälle i Danmark eller Tyskland idag kan vara ett plötsligt nedstängt land igen imorgon – när smittspridningen tar fart där igen.
En debatt som tar den kris vi befinner oss i på allvar borde därför istället för att hetsa fram nya tillfällen till smitta enbart gå direkt på pengarna. Att tjänstemän runtom i landet suttit permitterade med full lön medan redan dåligt betalda, ofta F-skattande kulturfrilansare fått se hela årsinkomster utraderade utan att snabbt och smidigt få statlig hjälp är en skandal. Det har kommit upp i debatten – men borde vara den centrala frågan. Nu hamnar den i skymundan bakom diskussioner om mer publik.
När kulturminister Amanda Lind efter den senaste tidens hårda ord riktade mot henne och hennes departement lovat att komma med besked om en handlingsplan framåt hoppas jag därför att det enbart är med pengar och en tydlig plan för hur de ska fördelas.
Inte med förslag på Pusterviksspelningar inramade av munskyddskrav och antikroppstester.
