Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Utforskar underordning. Gertrud Hellbrand debuterade 2004 med romanen Vinthunden. Bild: Sofia Runarsdotter

Kulturell bildning och klassförakt som fetisch

Gertrud Hellbrand fortsätter utforska kvinnlig underordning i sin nya roman Satyricon. Björn Gunnarsson läser en roman där välfärdssamhället ställs i motsats till hedonistisk njutning.

ROMAN

Gertrud Hellbrand

Satyricon

Albert Bonniers förlag

Vad är det mest perversa du gjort? En sådan fråga kan få avancerade svar i en roman av Gertrud Hellbrand. Sina första romaner Vinthunden (2004) och Scenario X (2008) ägnade hon åt att utforska kvinnlig underordning som sexuell fetisch. Ingen kan alltså anklaga Hellbrand för att surfa på framgångsvågen efter Fifty shades of Gray, när hon nu återvänder till BDSM-fältet med Satyricon.

LÄS MER: GP:s kritiker recenserar Scenario X av Gertrud Hellbrand

Titeln syftar både på Petronius romerska satir och på en tavla av den franske senromantiske målaren Alexandre Cabanel, Nymf och Satyr. Huvudpersonen och jagberättaren i Hellbrands historia kallas O, en uttalad syftning på Pauline Réages S/M-klassiker Historien om O.

Det är inte en slump att övningarna i Svenska Akademiens omedelbara närhet faller i tankarna vid läsningen av Hellbrands roman.

Det är alltså kulturell bildning som utgör sammanhang för huvudpersonen i hennes inskolning i underkastelsens njutningar. I centrum står den karismatiska Renée och hennes bror Rufus. Det är Rufus som introducerar O i bondage och smärta, och det är hennes besatthet i denne psykopat – eller vivör som det ju numera heter med ett nygammalt begrepp – som utgör romanens tema.

Nymf och Satyr av konstnären Alexandre Cabanel, 1880.. Bild: Alexandre Cabanel

Det är inte en slump att övningarna i Svenska Akademiens omedelbara närhet faller i tankarna vid läsningen av Hellbrands roman. Syskonen Rufus och Renée formas av överklassig nihilism, en intellektualistisk elitism, som tillåter dem att behandla andra människor som förbrukningsartiklar. Romanens lovtal till djurisk, backanalisk frihet osar av klassförakt: O kommer från tryggt folkhemska omständigheter. Det är välfärdssamhällets rationalitet och politiskt korrekta normalitet som utgör motsatsen till hedonistiskt njutande, det är ”naturen” som återerövrar den socialdemokratiskt översocialiserade kroppen när O låter sig bindas och får de mest svindlande orgasmer. Hennes underkastelse och förnedring strider mot allt hon är van vid, ändå blir hon så hjälplöst kåt.

Klass som fetisch

Att Renée då och då raggar upp byggarbetare för en dubbelmacka bekräftar bara elitperspektivet: arbetarmännen, liksom en stackars syrisk flykting, blir indragna i hennes lustspel som fetischer, inte som subjekt. Kropp, natur och otyglad begärsutlevelse som motsatser till moral och hänsynsfull återhållsamhet är förstås det gamla temat apolloniskt kontra dionysiskt. Den vilde och vackre men hyperbildade och konstdyrkande mannen Rufus är en nietzscheansk våt dröm. För honom är det vaniljsex att be om safety words. Han hade förmodligen varit en ”gentleman” i Akademiens snillrika smak.

LÄS MER: GP:s kritiker recenserar Veterinären av Gertrud Hellbrand

Romanen kunde blivit väldigt intressant om det inte vore för Gertrud Hellbrands språk. ”Som inför ett oväder kände jag hans lidelse tätna”. Den klichéfyllda stilen har gissningsvis med läsarförväntningar att göra: så här ska kittlande S/M-historier berättas, som kitsch och klyschor.

Till saken hör att både sexskildringar och romanfigurer är påfallande pryda. När det backanaliska sällskapet ska återerövra naturen badar de i en skogssjö med badkläder på. Så mycket för den civilisationskritiken.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.