Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Mikaela Blomqvist är scen-, och litteraturkritiker på Göteborgs-Posten. Bild: Måns Langhjelm

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kritikerna är inte för negativa – de är för slängiga

GP:s Mikaela Blomqvist konstaterar att varken gäspningar eller konsumentupplysning duger som seriös kritik.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Poesin har stelnat och samtidigt är poesin spretig. Poesin riskerar att bli meningslös och samtidigt är poesin inte värdelös. I sitt andra inlägg i poesidebatten (Expressen 27/1) använder Victor Malm samma typ av undflyende retorik som var just vad jag vände mig emot i hans första artikel (Expressen 14/1). Där föreslog han att den svenska samtidspoesin var ”objektivt passé”, nu skriver han själv att påståendet var ”mystifierande”. Och där har han förstås rätt. För hur kan poesin vara allt samtidigt? Svaret ligger i själva frågan: det abstrakta begreppet poesi kan tillskrivas vilka egenskaper som helst.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Kritiken ger läsaren ingång till poesin

Där Viola Bao (DN 18/1) försökte göra diskussionen konkret och motbevisa Malm med en rad exempel avfärdar han dem nu som ”tom empiri”, förstås utan att själv nämna namnet på en enda poet. Rebecca Kärde som liksom Malm tycker att poesin har stelnat i sin form (DN 17/1). listar i sitt andra inlägg (DN 30/1) bara de poeter som hon anser vara undantagna från den regel hon själv har ställt upp: Johan Jönson, Helene Rådberg, Evin Ahmad, Gunnar D Hansson och Leif Holmstrand. Så vilka poeter är det då vi talar om?

Jag har, till skillnad från vad Malm, Kärde och Lyra Koli (SvD 28/1) verkar tro inte alls några invändningar mot att poesin kritiseras. Jag tycker inte, som Kärde skriver, att poesin bör ”behandlas med samma nonchalanta varsamhet som en sjuklig viktoriansk ungmö som absolut inte får uppröras”. Men vad är en kritik värd som inte grundar sig i en ordentlig läsning av texten?

Det är självklart att välskriven kritik aldrig, som Koli ansvarslöst förordar, kan utgå från kroppsliga impulser.

Mycket, enligt Koli som i sitt inlägg till förmån för den impressionistiska kritiken skriver att ”de viktigaste kritiska omdömena” ibland är ”simpla” och att kritiken bör vara ”underhållande mordisk”. ”När vi börjar kväva våra mest spontana impulser – till exempel gäspningar – har vi också misslyckats med vårt uppdrag” skriver hon och jämför sedan kritikern med ett litet barn.

Om detta behöver inte mycket sägas. Det är självklart att välskriven kritik aldrig, som Koli ansvarslöst förordar, kan utgå från kroppsliga impulser. Lika ointressant som gäspande sågningar är för övrigt tårkantade hyllningar.

Värst är kanske ändå att Malm i sin senaste text jämställer den uppgift jag ställde upp för kritiken i mitt första inlägg (GP 18/1), att ge läsaren en ingång i texten, med konsumentupplysning. Helt i linje med denna sammanblandning av kritik och recensionsverksamhet skriver Malm i sin första artikel med ett språkbruk lånat från företagsvärlden att poesin är ”stark”, att den håller ”hög kvalitet” och att ”få publicerade poeter är oskickliga”. Att han slänger sig med sådana tvärsäkra omdömen och sedan antyder att det är jag som är en ”dumdogmatisk nykritiker” verkar ändå väl vågat.

Min inledande kritik mot Malm och Kärde grundade sig alltså inte i att deras recensioner var för negativa utan för slängiga. Poeten Camilla Hammarström är enligt Kärde ”ett proffs – i allt för hög utsträckning”. Men om poesin bara framstår som ett hantverk av en skicklig poet som skriver starka dikter av hög kvalitet är den väl inte alls bra? Skriv då det istället, men förklara också precist och nyanserat varför.