Vad är bra kritik? När frågan i förra veckan väcktes av Svenska Dagbladets kolumnist Thomas Steinfeld – som menar att svenska kritiker är jag-upptagna känslodjur (14/4) – hade jag redan tuggat på den ett tag. Men jag tackade den tidigare kulturchefen på Süddeutsche Zeitung för att textens ironiskt empirifattiga åsikt underströk vad jag ogillar hos många centraleuropeiska intellektuella: föreställningen att kritik blir objektiv bara den skrapas ren från känsla.
Känslan stod däremot i centrum för en annan text om kritik tidigare i april. Med en fras som väl fick Steinfeld att kippa efter andan skrev Fredrik Strage om popstjärnan som godisautomat. Tryck på den ”och ut kommer kulörta bollar som man tuggar på och får en omedelbar tillfredsställelse” (DN 4/2). Det var en provokativ ingång till att få avfärda världens nu mest hyllade skiva – ”Promises” av electronicaproducenten Floating Points och saxofonisten Pharoah Sanders – som ”tuuut-tuuut-tuuut”.
Nu ljög jag i förra stycket. För jag kände innan jag tänkte. Stygn av avund gjorde att jag i tanken bytte ut krönikans ämne till filmkritik. Det är nämligen allt svårare att föreställa sig dylika texter i dagspressen som handlar om filmens motsvarighet till ”Promises”. Som med Strages terminologi kräver sofistikerad smak och inte ger omedelbar tillfredställelse.
Den engelske regissören Ken Loach påstod en gång att amerikansk film är godis och den europeiska ett ordentligt mål mat. Den geografiska uppdelningen var för all del dum: europeisk film producerar mer än lovligt med kulörta kulor. Bara att de smakar som godiset gjorde bakom järnridån – ersatz. Men poängen, att film kan vara sockerrush liksom surdeg och att bägge behövs, är viktig.
Den breda filmkritiken har länge gått i en annan riktning, med akut acceleration det senaste året. Dagspresskritiken är traditionellt knuten till biografpremiären och därmed till distributörers urval av vad som är film. Och där har utvecklingen mot vad som betraktas som arthouse numera snävts av till cirka Thomas Vinterbergs ”En runda till”. För all del något annat än ”Godzilla vs Kong”. Men knappast ett minimalistiskt ”tuuut”.
Bra kritik breddar. Den nöjer sig inte med marknadens ramar.
För 15 år sedan hyllade kultursidorna den rumänske regissören Cristi Puius ”Herr Lazarescus död” där vi i två och en halv timme följde en döende farbror genom Bukarests sjukhus. När jag under helgens rumänska filmdagar talade med Puiu om hans nya film ”Malmkrog” – där vi i tre och en halv timmar följer fyra personer som pratar rysk filosofi – var det i visshet om att den varken lär recenseras eller avfärdas i svenska fredagskrönikor.
”Malmkrog”, en krävande film som belönar tittaren rikt och därmed det närmaste filmvärlden just nu kommer Pharoah Sanders, faller nämligen bortom de stora strömningsplattformarnas framlyfta programmering. Och har pandemin visat något, så är det hur snabbt en stor del av kritiken ställs om till att tipsa om det senaste ”innehåll” dessa godisautomater trycker ur sig för vår omedelbara tillfredställelse. Fortsätter kretsloppet så, då blir det allt färre skeva filmtut i framtiden.
Bra kritik breddar. Den nöjer sig inte med marknadens ramar. Att ”Promises” behandlas på kultursidorna innebär att musik i folks sinne förblir mer än vad som hörs i teves fredagsunderhållning. Därför väjer bra kritik heller inte för känslan: genom att förklara hur klangbotten färgas i mig – varför neonlysande godis och sofistikerade fiberlimpor får mig att må toppen på olika vis – når jag botten i andra.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Är Adam Curtis filmer journalistik för ett nytt tidevarv?
LÄS MER:Klart det finns vinstintresse i identitetspolitisk kultur
LÄS MER:Morgan Johanssons dumma förintelseutspel
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
