Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
G-P, Bohusläningen, Hallands Nyheter och TTELA är några av medieföretaget Stampen Medias titlar. Bild: Stefan Bennhage
G-P, Bohusläningen, Hallands Nyheter och TTELA är några av medieföretaget Stampen Medias titlar. Bild: Stefan Bennhage

Emanuel Karlsten: Krisen kan innebära slutet för medieföretag som vi känner dem

GP:s Emanuel Karlsten i sin replik på kritiken från flera av Sveriges publicister: Denna kris innebär inte slutet för journalistiken: "ur askan är jag övertygad om att något nytt reser sig".

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Om medierna dör i Corona - så kommer något nytt uppstå

LÄS MER: Ni läsare tar oss genom krisen

Jag skrev en osmaklig text förra veckan. Om detta är jag och Expressens kulturchef Karin Olsson överens. Den handlade om mediers död och det är väl ungefär lika passande som att diskutera begravning med någon som nyss fått besked om dödlig sjukdom.

Och det är begripligt att denna tidnings chefredaktör, Christofer Ahlqvist, säger att min analys om mediernas långsamma död är “felaktig”. Jag hade inte förväntat mig annat, det är hans jobb (liksom det är att tillåta mig skriva de här bit-den-hand-som-föder-dig-texterna).

Min text sammanfattas enklast av detta stycke:

”Medierna fick ingen skogsbrand, de fick covid-19. Jag vill tro att den har skyndat på en naturlig process som innebär att vi får en mer livskraftig journalistik längre fram.”

Just denna liknelse diskuterade jag och Expressens dåvarande chefredaktör i SVT:s Agenda redan för sex år sedan. Mattsson har i Aftonbladet skrivit ett svar även nu, med ett gäng instruktioner om hur staten borde agera, eftersom det är orimligt att låta tidningar försvinna, eftersom: “vad kostar det demokratin?”

Det är bra invändningar, allihop. Jag hoppas att jag har fel. Kanske är det så att medieföretagen bara behöver lite mer tid. Kanske är det först nu, 25 år efter internets intåg, de på djupet förstått förändringen och att de just är på väg att stå på fötter.

Medier har gjort enorma anpassningar de senaste åren. Förbättrat sina annonssystem, slimmat redaktioner, minskat kostsam tryck och distribution – och hittat nya intäktskällor i digitala prenumerationer. Men det är kanske inte de storstädernas stora mediehus som kommer bli krisens första offer. Snarare de små.

Branschtidningen Dagens media gjorde i somras en kartläggning som visade att 14 av 22 lokala mediehus redovisade förlust. ”Jag kan bli vansinnig över att vi är så pass beroende av den analoga verksamheter”, sa Anders Westermark på Norran till tidningen då.

Ur askan är jag övertygad om att något nytt reser sig, och att det är något så livskraftigt att vi inte behöver årliga diskussioner om hur mycket bidrag denna verksamhet behöver få från staten.

Det är ett vansinne jag delar. Och varje utdelad bidragskrona underhåller idén om att den analoga verksamheten kan fortsätta vara lokala mediers identitet. För detta är problemets kärna: Det spelar ingen roll hur goda, digitala strategier medier lägger upp, för “kultur äter strategi till frukost”, som Peter Drucker en gång konstaterade. Medier behöver en grundläggande förändring. Vad är en journalistisk produkt och dess affär i nya digitala informationsflöden?

Missförstå mig inte: Det är katastrof när Sverige förlorar lokaljournalistiken. Men den katastrofen kom inte med covid-19, den var på väg ändå. Den kan därför inte långsiktigt avhjälpas med bidrag från staten.

Även om några stora företag kommer att klara sig igenom även denna kris, behöver företagen bakom journalistiken organiseras annorlunda. Nästan ingen sitter på svar om hur exakt det kommer att se ut, annat än att sättet vi gör det idag bara fungerar för några få stora spelare.

Ska vi komma vidare behöver medier anpassa sig efter marknadens behov, vad läsaren både behöver och är villig att betala för. Om det är något denna kris lärt oss, är det att journalistik har ett kommersiellt värde.

Denna kris innebär inte slutet för journalistiken, men det kan innebära slutet för medieföretag som vi känner dem. Ur askan är jag övertygad om att något nytt reser sig, och att det är något så livskraftigt att vi inte behöver årliga diskussioner om hur mycket bidrag denna verksamhet behöver få från staten.