Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Krisen går inte att planera bort

Miljödiskussionen har pågått länge. Men förs den på rätt sätt? Handlar den inte i själva verket om tro och värderingar och inte om faktisk kunskap? Mattias Hagberg fortsätter att undersöka den svenska miljödebatten.
Först tror jag att det är en äldre man som hållit i pennan. Handstilen är prydlig, lite gammaldags och pedantisk. Sen ser jag namnteckningen: Fredrik Reinfeldt. Hans meddelande i gästboken är kort: "Tack för en givande förmiddag i en framtidsbransch." Framtidsbransch? Man skulle kunna tro att det handlar om läkemedel eller informationsteknologi. Men det gör det inte. Det handlar om sopor. Väldiga mängder med sopor.
Det är den 5 mars och statsministern besöker Göteborg och sopförbränningsanläggningen i Sävenäs. Under två timmar får han en grundlig genomgång av hur det går till när hundratals ton sopor förvandlas till fjärrvärme och elektricitet. Efteråt är han imponerad. Han talar om "en frustande framtidsbransch" och han skriver sitt korta meddelande i gästboken. Fredrik Reinfeldt är teknikoptimist. Därav hans positiva omdömen efter besöket på Sävenäs. Här har tekniken löst en rad miljöproblem. Utsläppen är i dag minimala samtidigt som en del av energin i soporna blir fjärrvärme och elektricitet.
Den 7 mars, två dagar efter besöket i Göteborg, presenterar Fredrik Reinfeldt och miljöminister Andreas Carlgren regeringens kommission för hållbar utveckling, ett rådgivande organ som skall hjälpa regeringen att ta rätt beslut i miljöfrågor. Presskonferensen på Grand Hôtel i Stockholm är kronan på en veckolång miljökampanj från statsministerns sida. Han har inte bara besökt sopförbränningen i Sävenäs utan även rest till Svalbard för att träffa miljöforskare, till Södertälje för att träffat representanter för lastbilstillverkaren Scania och lära sig mer om deras miljöarbete och till bönder i Skaraborg som jobbar med bioenergi.
Fredrik Reinfeldt har fått mycket kritik för sitt plötsliga miljöengagemang. Han har beskrivits som en opportunist som saknar egentligt intresse för miljöfrågor och han har fått stå till svars för gamla och nedlåtande uttalanden om miljökämpar.
Men den som kritiserar Fredrik Reinfeldt har missat en tydlig förskjutning i den svenska och i den internationella politiken. I dag är det endast några få politiker, om ens några, som förnekar miljöproblemen. Striden handlar om lösningarna.
Om statsvetarna skulle placera Fredrik Reinfeldt i ett miljöpolitiskt fack skulle det förmodligen stå ekologisk modernisering på skylten ovanför. I det facket stoppar statsvetarna även de flesta andra makthavare i Sverige och utomlands, såväl ledande politiker som topparna inom näringslivet.
För männen och kvinnorna i det här facket är ekonomisk tillväxt inte ett problem utan själva förutsättningen för att rädda miljön. Nya uppfinningar, ny teknik och nya smartare sätt att organisera produktion, transport och konsumtion skall fixa det hela. Därför är det inte nödvändigt med radikala förändringar i livsstil och materiell standard. Snarare tvärtom. Det moderna projektet kan fortsätta, med ökad tillväxt, bara vi miljöanpassar våra samhällen. Satsningar på miljöbranschen kan till och med innebära större tillväxt än om vi inte satsar på detta nya teknikområde.
Ett exempel är fordonsindustrin som nu intresserat sig för miljöbilar. Här finns en fantastisk potential för försäljning när gamla lastbilar och personbilar skall bytas ut till moderna och energisnåla.
Ett annat exempel är våra vanliga hushållssopor. På ett drygt decennium har sophanteringen i Sverige moderniserats kraftigt. Det finns ett utbyggt system för återvinning av tidningar, förpackningar, glas och uttjänt elektronik, och det finns högteknologiska anläggningar för sopförbränning och kompostering av hushållsavfall. En helt ny industrigren har öppnat sig - avfallsindustrin - med flera miljarder kronor i omsättning varje år.
Det finns bara ett problem. Varje år ökar mängden sopor med några procent. Det betyder att vi inom två till tre decennier kommer att producera dubbelt så mycket sopor som i dag. En del forskare talar till och med om en kommande sopinfarkt.
Under sitt besök på Sävenäs lyfter Fredrik Reinfeldt frågan om hur samhället på sikt skall kunna bryta den starka kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ständigt ökande mängder med avfall. Hur skall man skapa ett samhälle med ökad produktion och konsumtion samtidigt som resursförbrukningen minskar kraftigt, undrar han.
Något bra svar får han inte. Det är här som Fredrik Reinfeldt och hans likar får problem. Hittills har förespråkarna för ekologisk modernisering inte kunnat visa hur man skall göra den ekonomiska tillväxten hållbar. De har inte kunnat svara på frågor som: Hur skall vi behålla dagens livsstil och samtidigt producera mindre sopor? Hur skall det gå till, när vi konsumerar mer och samtidigt gör slut på mindre resurser?
Däremot har de med framgång visat att det går att göra finjusteringar som löser vissa akuta problem.
Kanske går det inte att kombinera ständig ekonomisk tillväxt med miljöhänsyn. Många inom den traditionella miljörörelsen är av just den åsikten. Skall vi skapa ett ekologiskt hållbart samhälle, säger de, måste vi tänka om i grunden. På miljöpartiets kongress i mitten på maj går språkröret Maria Wetterstrand till hårt angrepp på Fredrik Reinfeldt. Hon säger att hans miljöpolitik är lika trovärdig som George W Bushs fredspolitik.
Några dagar senare träffar jag Maria Wetterstrand på hennes arbetsrum i det så kallade riksdagsannexet i Gamla stan. Jag har egentligen bara en fråga. Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att partiet anser att "tillväxt i konventionell mening varken är möjligt eller eftersträvansvärt". Men hur skall det gå till när man minskar produktionen, transporterna och konsumtionen?
Hennes svar är vagt och lite undanglidande. Hon säger att det är en väldigt svår fråga. Att det inte finns någon patentlösning. Att miljöpartiet först och främst jobbar för en sänkning av arbetstiden och att man på så sätt skall omvandla vårt välstånd till fritid istället för till produkter. Men, tillägger hon, det stora problemet är att sänkt arbetstid lätt betyder minskade skatteintäkter. Hon säger att det finns ett dilemma i detta. Det är lätt att ta några steg på vägen mot ett samhälle där man skruvat ner tempot men det är svårt att se den färdiga lösningen. Den får nog växa fram på vägen.
Det finns mycket som förenar Maria Wetterstrand och Fredrik Reinfeldt. Båda är överens om problemet och båda är överens om att något måste göras, men ingen av dem vet riktigt vad. Kanske är det så illa att vi har att göra med så stora och så komplicerade frågor att vår kunskap inte räcker till. Vi kan helt enkelt inte planera oss ur miljökrisen. Vi kan inte vänta på några patentlösningar, varken från dem som förespråkar ekologisk modernisering, som Fredrik Reinfeldt, eller de som står för en mer kritisk ekologism, som Maria Wetterstrand.
Kanske är det så att det naturvetenskapliga och nationalekonomiska synsätt som präglat miljödebatten sedan årtionden inte är tillräckligt. Kanske är det till och med begränsande. Kanske är det dags att börja närma sig miljöfrågorna ur en annan synvinkel. Kanske är det dags att erkänna att debatten handlar om tro och värderingar och inte om faktisk kunskap baserad på forskning.
Ett sådant erkännande skulle kunna öppna upp debatten och göra den tillgänglig även för allmänheten.
Istället för att låsa in debatten i ett tekniskt och ekonomiskt språkbruk, som tyvärr verkar leda in i olika återvändsgränder, skulle vi kunna få en levande och givande diskussion om en av samhällets absolut viktigaste frågor: hur vi använder och fördelar våra resurser.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.