Kriminalpolitiken påminner om talmystik

Landets politiker har fastnat i en evig debatt om straffskalor. Det är dags att rädda dem från siffrornas magi, menar Mattias Hagberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Debatten om brott och straff går på tomgång, eller rättare sagt på instant repeat. Nästan vartenda kriminalpolitiskt problem möts nu med samma lösning. Så fort något brott blir ett diskussionsämne i media dundrar socialdemokrater och moderater på samma sätt: Påföljderna måste ses över och fängelsestraffen bör förlängas – ibland med några månader, ibland med några år. Det är nästan som om våra ledande politiker, såväl till höger som vänster, förvandlats till medeltida talmystiker, ja, som om hela den kriminalpolitiska problematiken inte handlade om något annat än att hitta de exakt rätta förskjutningarna av straffskalorna. Det är som om våra folkvalda fått för sig att landets våldsverkare och knarklangare enbart sitter och jämför straffvärden.

ANNONS

Den har fastnat i ett signalpolitiskt träsk, utan särskilt mycket kontakt med verkligheten.

Det är överhuvudtaget något märkligt med hela den kriminalpolitiska debatten. Den har fastnat i ett signalpolitiskt träsk, utan särskilt mycket kontakt med verkligheten.

Ända sen det moderna fängelset introducerades under artonhundratalet har straff varit förknippat med föreställningar om social ingenjörskonst. Hela tiden har det funnits idéer om att fängelser fungerar avskräckande på allmänheten, att kriminalvården kan rehabilitera den som halkat snett i livet och att samhället skyddas mot riktigt grova brottslingar när dessa sitter inlåsta.

LÄS MER:14 polischefer: Hårdare straff löser inte gängproblemen

I sin mest renodlade form har fängelset presenterats som en samhällelig medicin, som ett slags botemedel mot allsköns sociala problem. Det gäller bara att ställa in dosen rätt så löser sig allt.

Alltså höjer politikerna straffen varje gång de upplever att brottsligheten går upp, ungefär på samma sätt som en läkare sätter in mer antibiotika när infektionen inte vill ge med sig.

Ingen har hittills kunnat bevisa att inlåsning löser några problem. Snarare tvärtom.

Det finns en inneboende tragik i allt detta. För samtidigt som många makthavare vill skärpa alla möjliga straff vet de att medicinen inte fungerar, att den är som ett sockerpiller utan placebo.

För så här är det: Ingen har hittills kunnat bevisa att inlåsning löser några problem. Snarare tvärtom. Fängelset är enbart en plåga. Isolering är något av det värsta vi människor vet.

ANNONS

Inlåsning är alltså detsamma som psykisk tortyr, en vedergällning för det onda som fången orsakat samhället.

LÄS MER:Skammen förklarar förnedringsvåldet

Jag vet, det låter hårt, men jag tror att det är dags att vi talar öppet om detta. Vi har helt enkelt inte kommit förbi de gamla straffen som ville löna ont med ont, hur mycket vi än låtsas något annat. Fängelset är lika gammaltestamentligt som ett spöstraff – enda skillnaden är att fängelset påför psykisk smärta istället för fysisk.

Men även om denna insikt låter brutal är den positiv. Först när vi ser fängelsets verkliga natur kan vi också få en mogen debatt om brott och straff. Först när vi, som samhälle, erkänner att straffen handlar om hämnd kan vi tala om dess moraliska implikationer. Och först när vi förstår att fängelset inte löser några problem kan vi börja tala om alternativen, om sådant som är brottsförebyggande på riktigt.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS