Patrik, Milly och Ninni Ask var på plats klockan ett på fredagseftermiddagen, då de kom in från Skövde. De ska ha bra platser, men kanske inte nödvändigtvis längst fram.
– Det får vi se. Kanske att man ställer sig vid scenen och så får barnen springa en runda. Men en bra plats ska vi ha. det är ju unikt att de kommer till Liseberg av alla ställen, säger Patrik Ask.
Han behövde inte kämpa för att få barnen med sig.
– Det kommer bli jättebra. Kraftwerk har ju alltid funnits där, så det är barndomsidoler man går och kollar på.
Trångt vid entrén
När Liseberg öppnar portarna klockan 15 har uppskattningsvis tusen personer samlats vid huvudentrén. Många är klädda i svart, de urtvättade t-tröjorna med tryck från bandets Autobahn-platta är många, likaså de allvarliga ansiktsuttrycken.
Väl inne i parken har kravallstaket satts upp i höjd med Värdshuset framför stora scenen. Peter Huovila, Magnus Sjöström, Niklas Axtelius och Alicia Huovila hänger över staketet i väntan på att släppas in framför scenen. De har åkt från Lund för kvällens konsert.
– Vi vill ha de bästa platserna. Jag tycker det är längst fram, men vi är lite oeniga där. säger Peter Huovila.
Tommy Sjöström står bredvid, blickar ut och säger sedan konstaterande:
– Det är 3D, så bakom andra fållan är förmodligen den bästa vyn.
För Peter är det andra Kraftwerk-spelningen. Tommy har tappat räkningen.
– De är väl en av de få som aldrig har vikit av från sin väg. De är ju helt stilbildande för alla andra, spelar ingen roll om det är en klassisk konsertpianist eller om det är Bowie, så är de påverkade av Kraftwerk, säger Tommy Sjöström som lyssnat på bandet sedan starten sent 60-tal.
"Något helt annat i alla punkskrammel"
Parkens underhållningschef Per Alexanderson har sett fram emot den här dagen. För honom har Kraftwerk varit en drömbokning länge, men först i år lyckades de komma överens.
Hans relation till Kraftwerk går långt tillbaka.
– Det var nog 1978, när "Das Model" kom. Det var något helt annat i allt punkskrammel då.
Då valde du väg?
– Nä, jag har aldrig valt väg faktiskt. Jag var helt hopplös, var allt från punkare till rude boy till mod, var extremt deprimerad efter Joy Divisions debut, så jag har ju bytt kostym så många gånger. Men jag har alltid gillat hits.
Och de har de ju några.
– Ja, verkligen. Men det var ju soundet också. Även på dåtidens ganska usla stereoapparater lät det fantastiskt.
