Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Krönikan: Medan man letar efter en ö

Färjan var tre timmar försenad, men när jag kom fram fanns det ändå vänliga människor som väntade på mig, gav mig färsk sparris och jordgubbar i köket och sedan visade mig till mitt rum med utsikt över havet och en muromgärdad trädgård. Jag stod en stund utanför porten och tittade på solnedgången och trodde inte det var sant, så vacker var utsikten. Förutom horisonten och hustaken nedanför såg jag tre ruiner och domkyrkans svarta torn. Visby, I love you.
Vaknade av klockspelet och svalorna, struntade i bäddningen och slog på datorn. Plötsligt hade jag börjat skriva på något som jag trodde befann sig på första planeringsstadiet. "Så är det alltid här", sa de andra gästerna, "man arbetar bra för att man känner sig trygg. Man är omgiven av människor som vet hur det är."

Östersjöns författar- och översättarcentrum har funnits sedan 1993 och erbjuder arbetsrum och skönhet åt människor från hela världen. Skönheten är inte minst viktig. Visby är en sagostad, men det märkliga är att den också är verklig, att denna kombination av harmoni och historia finns någon annanstans än bara i ens fantasi. Ingenstans ser man något som gör ögat illa. Och när man tittat klart återvänder man till friden uppe på berget, och utan att veta hur det gått till har man plötsligt skrivit några rader till.
Jag pratar med Gisela som håller på att översätta Claes Andersson till tyska, vi diskuterar ordet trygghet och dess vida innebörd. "Det är till exempel som när man är liten och ligger i sängen och hör mamma och pappa prata i rummet bredvid", försöker jag. "Sicherheit, Geborgenheit, Gesichertsein" säger hon, lite frustrerat. Det helt perfekta ordet finns naturligtvis aldrig för en översättare.
Men tryggheten som begrepp är något som hela tiden dyker upp när man pratar med centrets gäster, de som oavsett ålder och etableringsgrad vet vad frånvaro av trygghet betyder i ett liv. Och vad det betyder att åtminstone en gång om året få vistas på en plats där ens sårbarhet aldrig ifrågasätts. Bara tanken på att det finns ett vänligt hus dit man får komma, där man får vara, där inget krävs av en och där man kan växa utan fientliga vindar, den tanken är något som bär genom mången vargtimme.

"Att skriva är som att leta efter en ö", säger Lena som förestår Visbycentret. "Och här får man vara på en ö, skyddad av en ö, medan man letar efter en ö." Så vackert skulle jag aldrig kunna uttrycka det, men det är sant, man letar efter sin ö, men man kan aldrig vara säker på att hitta den. Man vet inte ens om den finns. Det är därför man jämt är så ängslig.
Skyddad, det är så jag känner mig här, skyddad av havet som omger ön, av ringmuren som omger staden, av människorna som vet villkoren för ett liv med pappersleken. Skyddad av dörren som ingen någonsin knackar på. Jag låter sängen vara obäddad. Genom fönstret kommer en lukt av rosor och tjära.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.