Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Krönikan: Jag förlorade mig i ogenomtränglig granskog

Ellen Mattson undrar om det verkligen är sant att svenskarna är naturälskare.
Och så är vi svenskar naturmänniskor. Känslan för skogen och havet är det svenskaste av allt ...
Ja, jag har själv sagt det. Man säger det lite slappt när nationalkaraktären ska beskrivas. Hur datortäta vi än blir har vi alltid en fot kvar i lingonriset. Vindarna sucka uti skogarna, forsarna brusa uti älvarna, vågorna gunga sakta fram mot Siljans strand, tralala.
Och när jag säger det för hundrade gången börjar jag undra: Är det verkligen sant?

Jag minns en skog som jag brukade gå i. Det var på sjuttiotalet när landskapet fortfarande bar spår av någon sorts eftertanke. Jag gick med min pappa och plockade svamp, på stigar som alltid ledde någonstans, till en torpruin eller en hage där korna betat alldeles nyligen och där det växte nejlikbroskskivling. Ingen hade ännu kommit på tanken att plantera gran på mödosamt röjda gärden - trots att korna var borta fick gärdena vara kvar. Skogen var gles och susande. När flugorna blev för efterhängsna gick vi stigen ner till den gamla utskeppningsviken och badade.
Tjugo år senare, när jag ville hitta tillbaka till just det badstället, var stigen borta och jag förlorade mig i nyplanterad ogenomtränglig granskog. Gärdet med de förtrollade svampringarna var också borta och skogsmaskinerna hade gjort halvmeter- djupa spår i marken. Ett kalhygge fick mig att fullkomligt tappa orienteringen. Det gick inte längre att hitta i den skog som jag barnsligt nog hade tänkt på som min.
"Det är en katastrof att komma ut och se det här storskaliga landskapet", säger en röst i radion, någon som minns hur hårt det var att arbeta i skogen förr i tiden och vet hur mycket mindre slitsamt det blivit med de nya maskinerna. Och som likväl beklagar förlusten av det speciella landskap som uppstår genom långsamhet och omsorg. Jag är alltid ensam i skogen numera, jag möter ingen. "Alla svenskar plockar svamp och bär, det hör också till nationalkaraktären." Gör det? Jag kliver i djupa hjulspår och går vilse bland rishögarna som bolaget låtit ligga kvar. Det är fult och skräpigt här numera.

Så passerar jag gränsen till grannskogen. Inget storskaligt har härjat här. Tallarna står glest på en matta av ljung och blåbärsris, duvorna ropar och vinden rör sig högt ovanför mig, kommer och går. Den nordiska skogens lukt av kärr, barr och mossa en varm septemberdag gör mig lugn. Vem behöver yoga när skogen finns?
Men den finns knappt längre, i alla fall inte här, den finns bara i korta kapitel så länge min granne låter den gamla gallrade skogen stå och struntar i bolagens snabbavverkning. Det är bara en tidsfråga innan den försvinner.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.