Det var sopplunch i Älvrummet häromveckan. Henrik Einarsson från Business Region gav en rapport från Fastighets- och investeringsmässan i Cannes. ”Göteborg bär på enorma möjligheter och detta är huvudbudskapet när vi marknadsför Göteborg för det internationella kapitalet”, säger han och målar upp en vision som gör Göteborg till Nordens största stadsutvecklingsprojekt. Det handlar om investeringar på 200 – 300 miljarder och Einarsson visar science fictionliknande bilder på en kommande storstad med Dubaikänsla.
Dubai! Vi är några som tittar på varandra med förundran. Alla tiders största fastighetsbubbla briserade i Dubai i samband med finanskrisen 2009. Dubai, ökänt för att gästarbetarna från Sydostasien som byggt stadens skyskrapor tvingas leva under slavliknande förhållanden. Kopplingen skall inte överdrivas men det finns något av Dubaimegalomani i denna vision för Göteborg.
Men egentligen är projektet inget annat än en uppgradering av den politik för stadsutveckling som kännetecknat Göteborg under de senaste decennierna och som skapat en av Europas mest segregerade städer. Visionen om det nya Göteborg är en tillbedjan om tillväxt. Reflektioner om vad vi skall ha staden till är exkluderade. Tillväxt har blivit ett mål i sig och inte ett ord om hur detta nya Göteborg skall hantera den ödesfråga som utgör det största hindret för stadens utveckling – segregationen.
Visionens futuristiska arkitektur för tankarna till Fritz Langs film Metropolis, liksom Göteborg en stad där de olika samhällsskikten lever skilda åt och där de ojämlika livsvillkoren underminerar den sociala ordningen.
Ökade klyftor är inte resultat av naturlagar. Under decennierna efter andra världskriget var Göteborg den snabbast växande staden i landet. Välståndet vägleddes av fördelningspolitik och de socioekonomiska klyftorna minskade. Den socialt blandade skolan hade en hög likvärdighet och bidrog till social sammanhållning.
Det stora skiftet i den sociala utvecklingen sker med nittiotalets omstrukturering av svensk ekonomi. En halv miljon jobb försvann och Göteborg drabbades hårt. Stadens kostnader för socialbidrag fördubblades 1990-1993 och det är nu storstadsutredningen visar på mönster av nyfattigdom och djupa revor i välfärden.
Nittiotalskrisen är hävd sedan länge. BNP har stadigt växt och vi är rikare än någonsin. Trots detta består de mönster av ojämlikhet och segregation som trädde fram i skarven mellan åttio och nittiotal. Det chocktillstånd som krisen försatte Sverige i användes för att rita om det politiska landskapet. Nivåerna i sjuk- och a-kassan sänktes och det blev viktigare att ha styrsel på inflationen än på arbetslösheten. Det hävdades att välfärden hade gjort svensken lat. Nu skulle detta sovande folk väckas genom att förpassa fördelningspolitik och social rättvisa från den politiska agendan.
I dag äger den rikaste femtedelen av Sveriges befolkning nästan 90 procent av den totala förmögenheten. LO:s senaste rapport, Makteliten, visar att skillnaderna mellan rik och fattig är tillbaka på nivåer som rådde innan välfärdsstaten.
Skillnader i livschanser och hälsa i Göteborg publicerades 2014. Den åskådliggjorde alarmerande skillnader i hälsa, arbetslöshet och barnfattigdom mellan olika stadsdelar.
Rapporten var baserad på siffror från 2011. Medelinkomsten för män i Långedrag var då 718 000 kr, i Östra Bergsjön 138 000 kr, en skillnad på 580 000 kr. I senast tillgänglig statistik (2013) finner vi att denna skillnad i medelinkomst nu är 676 000 kr, alltså en ökning med nästan 100 000 på två år. Föreställningen att när de rika blir rikare så får även de fattiga det bättre, det så kallade hästskitsteoremet, tillbakavisas av rapporten. I de minst bemedlade stadsdelarna har medelinkomsterna sjunkit med 10 000 kr sedan 1990, medan den växt med mer än 300 000 kr i de där de rika bor, allt mätt i 2011 års penningvärde.
Göteborg är en stad som glider isär. Avregleringar och subventioner gjorde det tidigt fördelaktigt att bygga hus i Näset, Lerum och på andra ställen med pendlingsavstånd. Värdestegringen på villor, slopandet av fastighets-, gåvo- och förmögenhetsskatt, har gjort denna grupp solvent och inflytelserik. De kan välja var de vill bo och genom det fria skolvalet kan man se till att barnen bara möter sina likar. På detta sätt reproduceras klyftorna från generation till generation.
Frånvaron av möten mellan olika sociala världar gör att sammanhållningen i staden eroderar och kommunens försök att öppna behandlingshem och flyktingboende bemöts som intrång och hot.
Det har sedan en tid stått klart för kommunens strateger att det inte längre är det löpande bandet utan själva staden som är fabriken. Täta storstäder som erbjuder boende, butiker, restauranger, arbetsplatser, högre utbildning och kultur är viktiga värdeskapare i den nya ekonomin. Detta är bakgrunden till dagens vurm för förtätning.
Men det är inte alla givet att bo i centrum. Den sociala mix eller blandstad som fanns i Linné och Långgatorna under hyresrätternas tid försvann då befolkningen byttes ut när bostadsrätterna tog över. Området är nu säte för en ny urban medelklass som köpt sina bostäder till skyhöga priser. Catharina Thörn och Katarina Despotoviç visar i Den urbana fronten att gentrifiering är en klassbaserad omstrukturering av stadsrummet som i sin förlängning blir en fråga om vem som har rätt till staden.
Frånvaron av en nationell politik som värnar bostaden som en social rättighet har gjort lägenheter till business. De bostadspolitiska lappkast som skedde under 90-talet lade grunden till den bubbla som nu hotar spricka. Många villa- och bostadsrättsägare har gjort sig en hacka, fastighetsbolag och banker skär guld med täljkniv. Wallenstam gjorde förra året en rekordvinst på 3,4 miljarder och med det nya Dubaiinspirerade stadsutvecklingsprojektet hägrar än fetare vinstmöjligheter.
Men alla invånare deltar inte i denna dans kring guldkalven. Framför allt inte de som bor i Förorterna som Moder Svea glömde, för att referera till LO-utredaren Jan Edlings senaste rapport.
Till det rödgrönrosa styret som signalerar att Göteborg skall vara en jämlik och hållbar stad vill man ställa frågan: När kommer det stadsutvecklingsprojekt som intresserar sig för och löser in de kompetenser, erfarenheter och livsenergier som förorten bär på?
Göteborg lanserar sig som kunskapsstad men tycks oförmögen att förstå hur miljonprogrammets begåvningsreserv skulle kunna berika och utveckla staden som helhet. Edling menar att förorten blivit en förvaringsplats. Den är mer än så, ojämlikhet och stigmatisering kränker människors värdighet och självkänsla på ett sätt som hotar den sociala hållbarheten.
Den politiska retoriken har i tjugofem år talat om att motverka segregationen. Även dagens rödgrönrosa ledning ser segregationen som den största utmaningen. Politiken och forskningen är överens, men krafttagen uteblir. Kommunstyrelsen har utsett Framtiden AB till ”processägare” i arbetet med att bryta segregationen. Ojämlikheten i den urbana geografin omvandlas därigenom från politik till en förvaltningsfråga för de kommunala bostadsbolagen i stadens miljonprogramsområden.
Planer för stadsutveckling är en nödvändighet. Men är det science fictionarkitektur och spektakulära evenemang som är grundbultarna för det framtida Göteborg? Hur hållbart är det? Måste inte en stad ha en vision som alla invånare blir inbegripna i och där de ses som resurser i ett gemensamt samhällsbygge?
Arbetet med att skapa en jämlik stad kräver inte bara engagemang från stadens tjänstemän och bolag utan också mobilisering av medborgarna, ja mer än så. Det krävs allianser med andra rödgrönrosa krafter, i andra städer och andra länder. Greklands före detta finansministern Gianis Varoufakis upprop om en europeisk samling för rättvisa och grön tillväxt är en invitation också till Göteborgs rödgröna styre. Ett Göteborg som på detta sätt öppnar sig mot världen är inte hänvisad till det internationella kapitalet för sina framtidsplaner.
Läs också:
Idag börjar vår nya satsning på Göteborg
Tack alla ni som redan hört av er!
Rätten till en möjlig framtid ska även finnas i Biskopsgården
