Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Krönika: Att hålla litteraturens status uppe

Hela staden är full av festivaler. I varje gathörn står någon och delar ut flyers om teaterföreställningar och uppe vid slottet har det byggts läktare för Military Tattoo. Utanför museet försöker en grupp skådespelare sig på en röst-happening, men de har inte en chans eftersom Clan an Drumma spelar alldeles bredvid. Fem trummor, en säckpipa, slitna kiltar, muskler, skrik och slängande hår - allt som behövs för att försätta publiken i trans. Clanarna själva är så inne i sin musik att de inte har tid att sälja några cd.
Samtidigt pågår Bokfestivalen lite mer stillsamt på Charlotte Square, där det satts upp tält och lagts ut plankor ifall det skulle regna. Jag är i Edinburgh för att göra en uppläsning tillsammans med min kollega C-J, och första kvällen inser vi plötsligt att vi utgör hela det svenska inslaget. Hur många åhörare kan man räkna med? Högst femton, säger han dystert. Här finns inte en människa som vet vilka vi är.

Men vårt lilla tält blir fullsatt i alla fall, och så pratar vi och läser inför en publik som är lyhörd och frågvis. Har den stora svenska romanen skrivits? Har den svenske författaren några särskilda kännetecken? Hur är det att läsa sin bok i översättning? Vilka kriterier har vi när vi själva väljer läsning? Och varför har jag som kvinna valt en manlig huvudperson för min roman?
Författaren Michel Faber sitter i första raden, och plötsligt frågar han: Hur mycket tänker ni på att hålla litteraturens status uppe, att vidmakthålla dess betydelse?
Sådant har jag inte tid med, säger C-J, jag har fullt upp med att fundera ut var jag ska sätta kommatecknen.
Men det är väl just så man håller litteraturens status uppe, säger jag, genom att tänka mer på det man skriver än på vilken verkan det kan ha? Jag tror inte Dostojevskij hade tid att tänka på litteraturens status.
Nej, säger C-J, han tänkte bara på hur han skulle skaffa pengar.
Sedan enas vi alla tre om att Dostojevskij, bortsett från sina ekonomiska bekymmer, ändå hade mindre att oroa sig för än vi i vår post allting-tid. Post litteraturens heyday, post alla de stora berättelserna, post modernismens formexperiment ... Vi har en hel del att jämföra oss med.
Tänker du själv på litteraturens status? frågar jag Faber, som säger att jo, nog gör han vad han kan för att hålla fanan högt.
Jag tror egentligen att varje tid är en litteraturens heyday, säger jag.

Efter uppläsningen sitter vi i solen och dricker vin. Till kuriositeterna med just den här festivalen hör att sponsorerna sett till att författarna har fri tillgång till alkohol hela dagen. Senare går jag för att köpa en rutig filt, kryssande mellan clowner, levande statyer, Braveheart och ensamma säckpipor som spelar Amazing Grace. Överallt i denna vackra stad står människor och uttrycker sig.
Men är det verkligen sant att varje tid är en litteraturens heyday? Jag vet inte.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.