Kråkan som blir film i Hollywood

Det finns många historier på södra halvklotet om den förunderligt sjungande flöjtkråkan. En av dem blir just nu film i Hollywood med skådespelerskan Naomi Watts i huvudrollen.

ANNONS
|

Den sanna historien om hur en tokrolig fågel räddar en familj har överraskande blivit en internationell bästsäljare. Penguin Bloom – The odd little bird who saved a family är flyhänt skriven av Bradley Trevor Greive, men det är de utsökta fotografierna tagna av Cameron Bloom som är bokens behållning. Den utkom i Australien förra året och just nu håller boken som bäst på att förvandlas till Hollywoodfilm med skådespelerskan Naomi Watts i huvudrollen.

Familjen Bloom i Sydney befann sig på badsemester när olyckan plötsligt förändrade allt. Modern Sam Bloom föll huvudstupa ner i gatan från hotellets andra våning sedan ett räcke givit vika och spräckte skallen, bröt ryggraden och skadade allvarligt snart sagt samtliga inre organ. Familjens tre unga pojkar och fadern Cameron fruktade att slutet var nära. Det visade sig emellertid att hon överlevde fallet, fast hon skulle inte mer kunna gå eftersom halva kroppen blivit förlamad.

ANNONS

Insikten om att det liv Sam Bloom känt aldrig skulle komma tillbaka var förödande och hennes medvetande fylldes med självmordstankar. Det är här berättelsen börjar, när familjen i samma veva upptäcker en veckogammal flöjtkråka som dråsat ur boet och fallit ner på gatan under en storm. Även unga flöjtkråkor är tecknade i svartvitt, vilket är skälet till att barnen omgående döper fågeln till Penguin.

Den nya familjemedlemmen Penguin Bloom växer ihop med familjen och tar aktiv del i allt som pågår, från tevespelande och matlagning till, inte minst, Sam Blooms trevande försök att ta sig tillbaka till livet. När barnen är på väg hem från skolan välkomnas de av Penguins flöjttoner vilka alltid inleds strax före deras ankomst, alltså inte sedan flöjtkråkan fått ögonkontakt med dem, utan före. Penguin är således inte en hund som viftar på svansen när husse visar sig och utifrån det drar slutsatsen att det vankas godsaker. Penguin är intelligentare än så.

Den mest gripande delen av skildringen handlar om relationen mellan Sam och Penguin, hur de talar eller snarare samspråkar med varandra – och hur de verkligen ser och i någon mening också förstår varandra. Det är förunderligt och vackert. Penguin bidrar till att familjen håller ihop, att Sam återfår livslusten och småningom blir en av Australiens ledande kajakpaddlare.

ANNONS

Under hela tiden lever flöjtkråkan Penguin ett liv utan tydlig gräns mellan det vilda och det bloomska vardagslivet. Hon, för Penguin är en hona, bor ofta utomhus, men emellanåt knackar hon på dörren och kryper upp och lägger sig i sängen bredvid barnen eller Sam och Cameron.

Sedan ett år tillbaka har Penguin varit ute på en walkabout, men hon kommer nog tillbaka en dag. För i likhet med många andra australiska arter är flöjtkråkorna både mer långlivade och smarta än fåglarna på norra halvklotet. Den utmätta tiden är alltså väl tilltagen på andra sidan.

Inte alla, men i alla fall de flesta som bor i Australien har sin egen flöjtkråkehistoria. Somliga påminner inte så litet om familjen Blooms medan andra, som kontinentens hängivna cyklister, snarare vittnar om skräckinjagande och alltid lika överraskande kamikazeanfall från flöjtkråkor vilka gått angrepp sedan de uppfattat sig hotade.

Skräniga tonåringar i villaområden och stadsparker är en annan grupp som är särskilt illa sedda av vissa flöjtkråkor. Och landets brevbärarkår skall vi inte tala om; de lever med ett par hundra våldsamma attacker per dag.

Att flöjtkråkan – vars engelska namn är Australian magpie och förekommer över hela sydkontinenten, från Tasmanien till södra Nya Guinea – är så omtalad och välkänd beror mer på dess avväpnande charm och tillgivenhet än stundom vresiga humör. Sjunger gör den ofta och gärna och året om; både honor och hannar är sublima sångare, och inte sällan ger de sig i kast med ett slags flöjtande stämsång som australiensarna kallar för carolling.

ANNONS

När jag för en tid sedan satt på en uteservering i sydvästra delen av landet promenerade en flöjtkråka fram till mig. Den hade hållit mig under uppsikt en stund varefter den beslutat sig för att ta en närmare titt. Något tiggeri var det alls inte fråga om för bordet var tomt så när som på en urdrucken kaffekopp.

Obekymrad vankade flöjtkråkan närmare och ställde sig helt intill, gav mig en underfundig blick, och började därefter sjunga eller snarare flöjta sin psykedeliskt polyfona sång – och det lät som om den haft en pytteliten Hammondorgel och dito synthesizer med påslagna ekoeffekter gömda under den svartvita fjäderdräkten.

Flöjtkråkesången spänner över fyra oktaver och består av övertoner samt finessen att flera toner framförs samtidigt. Dessutom är den en hejare på att härma, vilket åtminstone ibland bör tolkas som ett uttryck för genuin humor. Andra fågelarter i dess närheten härmas nämligen ofta och retsamt gärna av flöjtkråkan vilken heller inte drar sig för att skälla som en hund eller gnägga som en häst.

Den härmar även mänskligt tal och är listig nog att använda denna förmåga till sin egen fördel när det krävs. Som i fallet med den familj i New South Wales vilka, precis som Blooms, adopterat en ung flöjtkråka.

ANNONS

Familjens barn och hund blev genast överförtjusta i flöjtkråkan, men katten blev butter och tålde inte fågeln. När familjen och hunden var utom synhåll försökte katten därför göra slut på den. Flöjtkråkan insåg dock genast vad som var i görningen och kallade därför på hunden genom att ropa hundens namn med perfekt härmad människoröst. Hunden kom blixtsnabbt sättandes och katten drevs nesligt på flykten. Och detta inträffade inte en, utan flera gånger.

Flöjtkråkans häpnadsväckande kognitiva förmågor och emotionella intelligens har först på senare tid uppmärksammats och tagits på allvar. Berättelser, likt den om Penguin Bloom, avfärdades tidigare reflexmässigt av experterna som anekdoter utan förklaringsvärde. Numera vet vi bättre.

Fast när det gäller frågan om hur flöjtkråkorna tänker och inte minst varför de sjunger som de gör, har vi bara gläntat på dörren. Kanske sjunger de av samma anledningar som vi – men vem kan enkelt förklara varför vi sjunger?

ANNONS