När den tjeckiskfödde fotografen Josef Koudelka för tre år sedan hade en retrospektiv i Madrid döptes utställningen till Nationality Doubtful. Koudelka förklarade att detta var vad gränspolisen under de 15 år som han var statslös skrev i hans papper. För honom är begreppet tvivel på att nationalitet betyder något alls.
Vilket för den som följt Koudelkas fotografi är förståeligt. När han på grund av sin dokumentation av den sovjetledda invasionen i Tjeckoslovakien lämnade sitt hemland 1970 var hans första tematiska utställning just färdig. Under tio års tid hade fotografen levt med romer. Boken Zigenare skulle snart bli hans internationella genombrott.
LÄS MER:Personligt, sorgligt och viktigt om migration
När jag besöker den första stora Koudelka-retrospektiven på Konsthantverksmuseet i Prag – en av två utställningar med fotografen som pågår här för att påminna om hans 80-årsdag – så stöter jag ihop med en kvinna jag intervjuade för en bok om landets romer. Numera är hon vakt på museet. Hon pekar på att Koudelka skildrade romerna i en brytpunkt: i traditionen men ändå mitt i en framrusande modernitet. Fotografierna, karriärens vackraste, är antropologi där jordgolv, hästskötsel och musik är vardag.
Började på teatern
De är komponerade av en fotograf som inledde yrket på en Prag-teater. Koudelka hade fri lejd på scen där han lärde sig se i rörelse. Hårt stiliserade bilder från Tre systrar fångar känslorna lika exakt som den mörke romske man som sitter på huk och ser på sin vita märr.
Det givande mötet mellan romantiska föreställningar om den kringvandrande fotografen som slumpartat fångar det han ser och den arrangerande blicken syns överallt. Koudelkas bilder av pansarvagnar på gatorna 1968 är fortfarande det starkaste han har gjort; här är han del av folkmassan som tyglas med vapen. I det mest kända fotografiet, Hand och armbandsur, syns Prags övergivna stadscentrum bakom en klocka som visar rusningstid. Den prydde anonymt världens förstasidor.
Koudelka vandrade sedan iväg. Cykeln Exiles spänner över världen och är känd för bilden av en vagabondfrukost serverad på dagstidningen Herald Tribune i Frankrike 1976. Så har han fortsatt: dokumenterat den israeliska muren – ett sår klyver de alltid svartvita bilderna – och den svarta triangeln i Böhmen. En av jordens mest nedsmutsade platser där dagbrott lämnat död efter sig. 1986 trängde sig landskapen på så pass att Koudelka övergick till att arbeta med panoramakamera.
LÄS MER:Stimulerande men deprimerande om EU
Tyvärr kommer inte ens konstinstitutioner undan Centraleuropas nationalism. Utställningsnamnet Återkomster understryks hela tiden som en hemkomst. Det stöd den nationalitetstvivlande fotografen uttalat för flyktingar sedan 2015 står det inte en rad om. Däremot hyllar lokala kritiker hur "hans rötter i Mähren alltid synts". Jag stirrar länge på en Leninstaty som 1994 forslas bort på en rumänsk flod och ser istället en fotograf som alltid tagit lärdom av att vara i rörelse.
Det – som någon en gång skrev – förenar klyschan om att bra fotografi är att vara på rätt plats och att nationalitet handlar om detsamma. Både i tematik och arbetsmetod går detta igen hos vandraren Josef Koudelka.
