Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Konstnärerna gräver våra kyrkogårdar

Konstnären Rachid Koraichi ville göra något värdigt för de flyktingar som mister livet på den farliga resan över Medelhavet. 20 månader senare är begravningsplatsen han skapade överfull. Hynek Pallas sörjer en svensk utveckling där de döda inte blir mer än notiser och där migrant blivit synonym med kriminell.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vid kuststaden Zarzis i sydöstra Tunisien ligger en begravningsplats.

Jardin d’Afrique, Afrikas trädgård, har skapats av konstnären Rachid Koraichi. Här begravs de som spolas upp på Tunisiens stränder. Den Parisbaserade konstnären arbetar med minnesfrågor och ville göra något värdigt för de döda. Lättare sagt än gjort: Under förarbetet med Jardin d’Afrique 2019 förliste för många skepp. Röda halvmånen forslade 56 kroppar till Zarzis. De fick begravas i diken, med tegelstenar mellan.

LÄS MER: Kulturdebatterna som formade 2021

När Jardin d’Afrique stod färdigt våren 2020 underkastades även de Koraichis process: DNA-prov tas, skickas till ambassader i landet och finns tillgänglig på gravstenen tillsammans med kön, kännetecken, datum och plats för förlisning. Mellan gravarna står apelsinträd och jasmin; stigarna består av handmålat kakel.

20 månader senare är begravningsplatsen överfull.

På hemsidan för projektet Missing migrants kan man se dödskalkylatorn ticka i realtid. Sedan 2014 beräknas 18 841 afrikaner ha dött i centrala Medelhavet. De var 18 830 när jag för två veckor sedan gjorde den första anteckningen till den här texten.

Migrantrutten, oräknat resten av Medelhavet, är världens dödligaste. 1 553 personer dog där i fjol. Två Estonia. Ett halvt nineeleven. Eller hur man nu vill räkna. För det hände inte en gång, utan pågår dag efter dag. I Sverige har det samtidigt skett en avtrubbning som få nog trodde var möjlig i handhjärtats år 2015. Du får leta med mer än lupp för att hitta några artiklar om Rachid Koraichis trädgård.

I Sverige har det samtidigt skett en avtrubbning som få nog trodde var möjlig i handhjärtats år 2015.

Kanske undrar läsaren varför det skulle vara viktigt för oss vad en konstnär ägnar sig åt någonstans i Nordafrika? Det är ju inte ens ett av våra turistländer! Och det publiceras faktiskt dödssiffror här. Som notisen om att 200 personer drunknade utanför Libyens kust i julhelgen.

Att svensk offentlighet har plats för en sak åt gången och förmår svänga på en femöring är ingen nyhet. Men den utveckling som har skett sedan 2015, när allt har kommit att handla om vår kris eller vårt behov av andrum och ”migrant” har blivit synonym med ”kriminell”, är djupt ovärdig.

Det borde inte finnas en motsättning mellan att slåss för asylrätt och att påtala nödvändigheten av ett system som kan avvisa den som får avslag. Att bryta segregation och fajtas för flerspråkighet. Eller påpeka att bättre resurser ska sättas in för att bygga upp länder från vilka folk drar. Annars fortsätter en ond cirkel på de platserna. Men också kasta ljus över hur EU bygger hårdare gränsbevakning och outsourcar den till diktaturer och sönderfallande stater – hellre än att skapa säkra flyktvägar.

För en medkännande humanism räcker ändå inte siffrorna, det är en angelägenhet för journalistik och kultur.

Hur många som därför dör redan i öknen är svårt att uppskatta. För en medkännande humanism räcker ändå inte siffrorna, det är en angelägenhet för journalistik och kultur. Så varför var det rätt tyst i fjol om Johan Perssons och Anna Roxvalls reportagebok ”Till varje pris”, där de följde konsekvenserna i Libyen och Niger och gav migranten ansikte?

Och när även socialdemokratin hänger i hasorna på Jimmie så riskerar väl Omar El Akkads vackra fjolårsroman ”What strange paradise”, där den förliste flyktingen räddas av en svenska, bli för mycket för samvetet. Så får vi heller inte utställningar i stil med ”Mare Medi Terraneum” som jag såg i Palma 2015. Där konsten framställde Medelhavsregionen som något sammanlänkat – även med oss.

Men vi behöver konstnärerna till att fantisera bortom omänskliga gränser och peka på andra möjligheter. 2022 gräver de i stället våra kyrkogårdar.

LÄS MER: GP:s kritiker väljer favoriterna och flopparna filmåret 2021

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.