På flera håll den här våren har det blossat upp en debatt om kritikerns roll då upphovspersonerna gett svar på tal. I Göteborg har det handlat om teaterkritiken. Och i söndags kritiserade Gunilla Brodrej på Expressen hur förlaget Atlas bemött negativa recensioner av sin nya bok om opera för nybörjare.
LÄS MER:Recension: "Dröm och skådespel" – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
Men än så länge har debatten inte nått samma nivåer som när konstnären James Whistler 1878 stämde en av sina kritiker efter en svidande recension – och vann!
Kritikern var ingen annan än John Ruskin som i år firar 200 år. I dag räknas han som en av historiens kanske mest betydelsefulla konstkritiker. Det är bland annat tack vare hans kärlek till den gotiska arkitekturen som hela världen storgrät när Notre Dame stod i lågor.
Men när Ruskin fick se Whistlers tavla "Nocturne i svart och guld" hatade han den. Den var full av färg och abstraktion, men saknade sanning. Tyckte Ruskin.
I sin recension skrev Ruskin att han både hört och sett mycket oförskämt under sina dagar, "man aldrig sett en snobb begära 200 guineas för att kasta en hink färg i offentlighetens ansikte".
Whistler kände sig kränkt både som person och konstnär. Och idén gick upp för honom att försöka tjäna på kontroversen, samtidigt som han gav en känga till kulturetablissemanget.
Han yrkade på förtal och drog Ruskin inför rätta i London. Ruskins försvarare argumenterade för att kritiken ska vara fri. Men Whistler vann. Trots det blev skadeståndet inget mer än en symbolisk struntsumma, en farthing, värd en fjärdedels penny.
I slutändan stod alla som förlorare. Konstnären var pank och kritikerns rykte var solkat. Kort senare drog sig Ruskin tillbaka från offentligheten. Whistler fick sälja sitt dyra hus i London och flytta till Venedig för att klara rättegångskostnaderna.
Men den fria kritiken klarade sig. Den gången också.