Konstnären som make up-artist

ANNONS
|

Cindy Shermans första projekt var hennes Untitled Film Stills som skapades åren 1977-80. I dag är det en modern klassiker. I en svit svartvita fotografier iklär sig Sherman olika kvinnliga roller i miljöer som vi vagt kan känna igen som amerikanskt 50- och 60-tal. Modellen för fotografierna är det slags säljbilder som skall smörja distributionen av spelfilmer.

Skillnaden är att detta är bilder från filmer som inte existerar, bilder som saknar ett filmiskt före och efter, men som fryser ett ögonblick av väntan eller vakans och som därmed förstärker ett känslotillstånd. Något har skett, något kommer att ske. Obekant vad.

ANNONS

Bilderna blir till citat ur det kollektiva undermedvetna där populärkulturen puttrar av mytiska, melodramatiska eller bara kitschiga representationer av kvinnan. Flickan på vift i världen. Nattens drottning. Skolans starlet. Författarinna med prestige. Övergiven skolflicka. Blicken hos dessa gestalter är alltid riktad ut ur bilden, vi ser alltså porträtt av situationer, men där stämningen inte kan reduceras till schablonen.

Detta är den modell som Sherman skall vidmakthålla de kommande trettio åren: den fotografiska tablån. Vad som följer på hennes filmstillbilder är ett på samma gång ytterst konsekvent och tämligen oförutsägbart verk där varje bild är strikt numrerad som Untitled, men infogad i växlande motivkretsar - Centerfolds, Fairy Tales, Sex Pictures, Disasters, Clowns ...

Den enda person som syns på Shermans bilder är alltså Sherman själv i olika förklädnader. Det har hon gjort med en enastående uppfinningsrikedom. Sherman är en kamele ont , men ingen kunde väl riktigt förutse vad som skulle följa på Untitled Film Stills. Hennes porträtt är imaginära identifikationer, men i korta perioder har hon slagit sönder dessa bilder av sig själv som en annan för att istället avbilda det omänskliga: i kreverade dockor, demoniska masker, katastrofscener, massiv obscenitet. Men bara för att snart återinträda i den mänskliga maskeraden. Det kan vi bevittna på den omfattande retrospektiva utställning som nu nått danska Louisiana och som mycket väl är värd resan över sundet.

ANNONS

Att kalla Cindy Sherman fotograf är fel. Hon är en performancekonstnär som använder sig av det fotografiska mediet för en själviscensättning där identiteten är en makeup - teatralt utklädd och kraftigt påmålad. Hennes verk är så betraktat i teaterns omedelbara närhet, men samtidigt är en rad andra uttrycksformer precis lika aktuella - foto, måleri, film, mode, teve, litteratur, populärkulturell kitsch ...

Sherman låter alla dessa bildvärldar cirkulera genom sitt verk och på den aktuella utställningen förnimmer man en närmast encyklopedisk energi hos henne. Inte minst genom den känslomässiga räckvidden - från det komiska till det gräsliga, från det sköna till det perversa. Sherman inventerar kulturen från svartvit småbild till de väldiga cibachrommonstren. Bildkannibalismen blir som mest påtaglig i hennes många humoristiska historiska porträtt där hon placerar sig i de gamla mästarnas målningar: Rafael, Holbein, Caravaggio, Fragonard, Cranach, Botticelli, Ingres ... Rekvisitan är noggrant utvald.

Man kunde uppfatta detta som ett kvinnligt bildsabotage av en manlig mästarvärld, som parodier där allt som är fejkat blir uppenbart - från bröstproteser till lösnäsor -, men det vore fel att se bilderna som enbart karikatyrer. Sherman är en porträttkonstnär som laddar sina bilder med starka ambivalenser. Finns där ett leende är detta flertydigt. Är detta ett kritiskt fotografi bor här också en spelande lust i förklädnaden. Desillusionen förnekar inte illusionens kraft.

ANNONS

Det är just detta tvära korsande som ger utställningen en sådan tyngd. Under konsthistoriens och populärkulturens idoler rör sig en glödande magma av sex och död. De groteska sexdockorna kapas och skärs upp. Barndomens sagor gnisslar av bröderna Grimm och Freuds "polymorft-perversa" kropp är i buskarna. Surrealismen får lämna material genom Hans Bellmers dockor och Man Rays fotografier. Shermans dödsbilder i Civil War från 1991 ser jag i ljuset av inbördeskriget i Jugoslavien, men associerar också till skräckfilmens excesser i splatter & gore. Drömmen har nära till mardrömmen, njutningen till skräcken. Komiken är aldrig långt borta.

Det finns alltså en lång rad skilda tangenter i Shermans verk. På den aktuella utställningen får vi också se prov på Shermans tidiga muntra tablåkonst när hon spelar tjugo olika busspassagerare (man kan erinra sig fotografen Walker Evans tunnelbanepassagerare från 30-talet). Viktigare är dock några serier från senare år.

Först en rad clownbilder som är närmast livsfarliga i sin hysteriska sammansmältning av smink, skratt och vassa tänder. Clownens målade ansikte är det yttersta uttrycket för en makeup, men man vet aldrig riktigt vad den vilda blicken vill. Clownen är förstås ett välbekant konsthistoriskt motiv, clownens melankoli, men här vänds det också mot vansinnet. Själv tänker jag på seriemördaren John Wayne Gacy som hyrde ut sig själv till födelsedagsclown och dessutom målade clowntavlor.

ANNONS

Särskilt stark är sviten Hollywood/Hampton Types där Sherman figurerar poserande medelålders kvinnor som försöker bibehålla sin falnade skönhet med smink, kirurgi och villfarelser. Modellen är den åldrade aktrisen som hoppas på en biroll. Det är en gestaltning av patetik med flera tonfall och som ofta är på pricken i sin mix av sorglustighet och behagsjuka. Livet luktar vidbränt som en kortslutning av chimärer.

Inte heller här kan vi tala om Shermans porträttkonst som endast parodier. De bär på något mycket mer psykologiskt varierat - ibland oförsonligt, ibland mer försonligt. Draget av besvärjelse och kritik är lika tydlig hos henne som leken med teaterns nunor. Sherman kan bättre än de flesta hävda "jag är en annan", men det finns också ett grundläggande villkor för hennes bildvärld. Den utstrålar stor ensamhet och förkommenhet. I de tidiga bilderna är det ibland en känsla från film noir, i de senare tilltar en ödslighet som tangerar tid, åldrande, deformation och dåraktighet. En sorts "comédie inhumaine", en alienationsskildring, fast faktiskt på bästa humör.

Född: 1954Arbetar som: Bildkonstnär, regissörAktuell: Med en stor retrospektiv utställning på Louisiana i DanmarkÖvrigt: Debuterade som regissör 1997 med filmen Office killer. Fick Hasselbladspriset 1999.
ANNONS