Netflix-serien "Atypical", aktuell med sin tredje säsong, är ett riktigt litet mästerverk. Utan stora åthävor har manusförfattaren Robia Rashid lyckats skapa en engagerande komedi som tar sig an svåra frågor med ett stort hjärta. Den som följt familjen Gardner vet att tonårssonen Sam, med en diagnos inom autismspektrumet, envist kämpar på i vardagen, får nya erfarenheter och med tiden vågar mer och mer trots att det inte alltid är så lätt.
I säsong tre börjar Sam, och flickvännen Paige, högskolan på varsitt håll med alla de förväntningar och farhågor det innebär. Eftersom Sam alltid varit duktig på att teckna, fortsätter han att uttrycka sig via konsten. Besatt som han är av Antarktis djurliv ritar han av en pingvin. Teckningen blir snudd på perfekt, han får uppskattning och beröm.
LÄS MER:Sölvesborg prioriterar bort samtidskonst
Nästa lektion fördjupar bildläraren dock uppgiften: Med utgångspunkt i sina föreställande bilder ska eleverna nu – helt fritt – teckna djurets väsen eller själ. "Det finns inga regler" betonar läraren, något som stressar upp Sam oerhört. Han förstår inte uppdraget. Vad är ens en pingvins själ? Och ytterst: vad är meningen med konsten?
Det är svårt att inte glädjas åt Sams aha-upplevelser under arbetets gång, som jag önskar kunde sprida sig som en löpeld i samhället. Avsnittet känns som balsam för själen i en tid då röster höjs för att rensa bort annan konst än den som politikerna för dagen definierar som "klassisk och tidlös".
I början av hösten röstades ett förslag igenom om att helt stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst” i Sölvesborgs kommun, styrd av SD och M. Liknande saker har hänt förut.
LÄS MER:Goda intentioner har öppnat för kultur i nationens tjänst
För tio år sedan blev kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) så provocerad av graffitikonstnären NUGs verk "Territorial pissing" att hon hävdade att det inte var konst. 2014 argumenterade Jimmie Åkessons svärmor Margareta Larsson (SD) i riksdagen för att "konstnärer som målar vaginor på väggar i skolor bör sättas i fängelse." Detta med anledning av att Carolina Falkholt just uppfört ett konstverk på en skola i Nyköping.
Sommaren 1937 öppnades i München världshistoriens största hatutställning, och det som hatades var konst. Besökarna fick där nazisternas svar på vad som skulle förbjudas, Entartete kunst (”Degenererad konst”). "Konst som förvrängde de naturliga formerna var sjuk konst" enligt propagandaminister Joseph Goebbles.
LÄS MER:Hellre historia än politisk konst om SD får bestämma
605 verk, av 112 konstnärer, visades. Utställningen sågs av två miljoner besökare i München och turnerade sedan runt i elva andra tyska och österrikiska städer. Efteråt brändes runt 4000 oönskade konstverk.
Vacker och dekorativ konst är ofta harmlös. Som en pingvin utan själ. Ful, ifrågasättande och provokativ konst har betydligt större potential att förändra människors syn på sig själva och sin omvärld.
Det kan vara viktigt att ha i bakhuvudet att det som börjar med ifrågasatt menskonst mycket väl kan sluta med betydligt värre repressalier för den fria konsten.
