Kön ringlar lång utanför Bio Roy. Intill entrédörren står en man och gapflabbar så att spottet stänker. Han tar plats, och i sin överdimensionerade cylinderhatt liknar han mest Hattmakaren ur ”Alice i underlandet”.
Den obehagliga känslan av att vara utsatt för gycklare gör sig påmind. Biografrummet osäkras en smula. En liten påminnelse om att vi alla är grundlurade – av det kapitalistiska systemet. (Om någon nu hade glömt bort det.)
I entrén säljer gruppen Konst AB kepsar, t-shirts och andra prylar förknippade med filmdebuten ”Vernissage hos Gud” – som vi strax ska få se.
Publiken slår sig ner i bänkraderna för att se indiefilmen som skapats ”utanför systemet”, det vill säga utan finansiering från Filminstitutet. Samtidigt syns loggorna till Konstnärsnämnden och Plattform (Ruben Östlund & co:s filmbolag) i eftertexterna.
Allt är så dubbelt.
I filmen dyker den gapflabbande mannen snart upp igen, i rollen som ”Direktören”, ett kapitalistsvin som röker cigarr. Blinkningarna över sundet är många – till danska filmskolan, produktionsbolaget Zentropa, Lars von Trier och inte minst till hans komedi ”Direktören för det hele”.
Det vi ser kränger vilt mellan briljant och uselt. Humorn och den okonventionella ansatsen räddar det spejsade äventyret om konst för konstens egen skull. Publiken slipper både genre och dramaturgi – i en film som medvetet undviker alla kända grepp. Istället för en konststudent som heter Irma får vi två – dessutom med olika hårfärg.
”Vernissage hos Gud” gör mig glad. Det är inte det. Men andra – särskilt svenska konstkvinnors – satiriska och kritiska ansatser har inte mottagits med lika öppna armar.
Konst AB har härnäst bjudits in till Dramaten, för att sätta upp Bergmans ”Såsom i en spegel” från 1961. Filmen inleder Gudstrilogin där även ”Nattvardsgästerna” och ”Tystnaden” ingår. Gott om stoff för framtida spefulla verk alltså.
”Vernissage hos Gud” gör mig glad. Det är inte det. Men andra – särskilt svenska konstkvinnors – satiriska och kritiska ansatser har inte mottagits med lika öppna armar. De är liksom inte med i samma grabbgäng.
Anna Odells ”X & Y” (2018) är en briljant och unik uppgörelse med metoo präglad av absurd humor. Odells alter ego gör där en poäng av att vilja sätta på Mikael Persbrandts alter ego med en löspenis. Även här strösslas med referenser till von Trier. Filmen fick strödda applåder men ansågs över lag en smula ”navelskådande” och ett ”galet rollspel som inte lyckas nå hela vägen”.
”Dyke hard” (2014) var serietecknaren och konstnären Bitte Anderssons sanslöst roliga filmdebut om ett lesbiskt hårdrocksband. En roadmovie med inslag av science-fiction, skräck och musikal som verkligen delade upp kritikerna i två läger. Filmen fick en etta i Dagens Nyheter – som kallade den för en ”amatörmässig men energisk filmcocktail”.
När Marianne Lindberg de Geer år 2000 skulle utforma affischen till Göteborgs filmfestival sålde hon utrymmet till högstbjudande i protest mot konstnärernas låga arvoden. Amelia Adamo betalade 150 000 för att få synas på affischen iförd bikini. Reklamkuppen utlöste ett ramaskri, sponsorerna blev missnöjda.
I dag framstår affischkonstnären snarare som en pionjär.
Att just kvinnliga konstnärer mött mer motstånd är knappast en slump. Den som utmanar snubbigt eller misogynt ryggdunkande kan inte på samma sätt räkna med gapflabb.
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
