Anna Björklund: Konspirationsteoretikerna kan vara missförstådda

Andas tillsammans, betyder det, men när jag var liten sa man att konspirationer var omöjliga. Sånt trodde bara dårar på! Om det var något fuffens skulle någon ha försagt sig. Saker är som de ser ut och att bry sitt lilla huvud för mycket är att göra sig själv och alla en pinsam otjänst.

Privatspanarna efter mordet på Olof Palme var ett perfekt exempel, de målades upp som ett gäng förvirrade stackare, för långt bort från verkligheten för att förstå hur djupt vatten de simmade i. Lämna det där åt de som vet vad de håller på med, sa man. De professionella, myndighetspersonerna.

I Lena Anderssons nya bok “Koryféerna. En konspirationsroman” låter hon, i vanlig ordning, inte de etablerade sanningarna komma undan så lätt. Boken beskriver en mörkläggning av ett statsministermord i ett fiktivt land som för enkelhetens skull kallas Sverige. Läsaren uppmuntras hela tiden att släppa sina låsningar vid bevisbörda, tänka bortom de brett spridda missuppfattningarna om både motiv och misstänkta.

Andersson lyckas inte bara förklara hur en mörkläggning faktiskt skulle kunna gå till, steg för steg.

Andersson lyckas inte bara förklara hur en mörkläggning faktiskt skulle kunna gå till, steg för steg. Hennes sansade sätt passar precis för att beskriva hur det inte är en paranoid vansinnesidé, utan tvärtom stämmer rätt bra med hur människor funkar. På det sätt skriver hon alla de missförstådda konspirationsteoretikernas försvarstal, på ett sätt jag aldrig läst förut.

Frågan är om boken hade gått att skriva tidigare. Under mitt vuxenblivande har det officiella utsatts för allt högre konkurrens, i min klass lärde sig alla att misstro informationen uppifrån när drogupplysningen inte matchade det som stod på Flashback. På nollnolltalet började människor att banta med låghydratskost – motsatsen till Livsmedelverkets råd om det eviga mackätandet – och när jag skulle bli förälder var det vanligaste rådet jag fick att skita i allt de sa på BVC. Det fanns bättre information på internet, djupare sanningar att hitta om man kringgick de etablerade råden.

Det fanns bättre information på internet, djupare sanningar att hitta om man kringgick de etablerade råden.

Samma trend har präglat politiken. Sverigedemokraternas grundandes delvis i den svenska nazismen, men internet var där partiet blev stort. Det var inte bara flyktingpolitiken som fick väljare att byta parti till Åkessons, utan förakt för det som uppfattades som statlig propaganda, sanktionerad konsensuskultur och en hårt försnävad variant av sanningen. SD-väljarna tycker sig se fler nyanser än de som de kallar “regimmedia” visar upp, de uppfattar tystnad och instängd lydnad där de ville ha öppna spjäll.

Det senaste decenniet har varit ett segertåg för de alternativa uppfattningarna, till den grad att många är rädda för att det ska vara ett demokratiproblem. Den socialdemokratiska regeringen passar sig nu för att med för stort självförtroende påstå det som folk inte uppfattar som sant. Maktproffsen och tjänstemännen är inte de enda auktoriteterna, vi har vant oss vid att få det etablerade omprövat och kompletterat av kritiska lekmän, raljanta internetfigurer som aldrig bara äter vad som serveras.

Palmemordet fortsätter att vara ett bra exempel på skiftet. När utredningen lades ner för två år sedan var den berömda presskonferensen just så faktafattig och arrogant som fungerat förr, men inte längre. Polisen pekade ut en lönnfet medelålders grafiker som aldrig visat tecken på våldsamhet som gärningsman, och gjorde det utan varken tydliga indicier eller sammanhängande historia. Privatspanarna fick rätt, med flit eller inte så var myndigheten inkapabel på gräns till idioti.

Lena Anderssons bok pekar på problemen vi hade före internets fria blås, där det gick att avrätta en vald statsminister och komma undan med det. Så ser ett demokratiproblem ut.

LÄS MER:Ingen talar om att det föds allt färre barn

LÄS MER:Generation Z är livrädda för kritik

Anna Björklund