Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Henrik Björnsson

Kom igen nu, bara säg som det är

Det ni sysslar med nu är bara uppvisning, ögontjäneri, like-fiske, konstaterar Johan Lindqvist efter att ha hamnat i Fars dag-flödena.

Tro det eller ej, men livet är ingen bedömningssport. Flest stilpoäng vinner inte. Även om det är lätt att tro det när det är fars dag och man scrollar genom flödena.

Bilder och kärleksförklaringar staplas på varandra och bygger en till synes oändlig stapel av världens bästa pappor. Det tar aldrig slut. Inte ens när någon påpekar att hallå, era silverryggar till farsor har varken Instagram eller Twitter. De kommer inte att läsa det här. Det ni sysslar med nu är bara uppvisning, ögontjäneri, likes-fiske. Det bara fortsatte ändå.

LÄS MER: Det är dags att börja bete sig rimligt mot varandra

Jo, ett minnesord över en far som inte finns längre är förstås fint även på Facebook. Men vi som har våra pappor kvar. Bara ring istället. Bara säg som det är. Till den det berör. Ingen annan behöver se eller höra för att det ska räknas. Det finns inga stilpoäng att hämta.

Det är skönt att säga som det är. Rakt ut. Egentligen helt oavsett sammanhang. Med åren blir man, eller rättare sagt jag, dessutom bättre på det. Konsekvenserna hamnar oftast på plus och om inte så får det väl vara så. Det går över.

Så när någon frågar "hur är det?", svarar jag uppriktigt. Ibland är det toppen. Ibland är det bara ok. Just nu är det mest skit eftersom det här och det här har hänt. Jag har till och med börjat säga som det är på jobbet, i intervjuer.

De senaste veckorna är det bland andra Miriam Bryant, Sarah Dawn Finer och Niklas Strömstedt som fick sanningen rakt upp och ned. Och jag lovar, intervjuerna blev väldigt mycket bättre efter det. Jag sade som det var, blottade mig, och bemöttes på samma sätt.

Jag påstår inte att det är enkelt. Vi har låtit oss bli så bedövade av syrebristen i våra filterbubblor att vi riskerar att glömma bort hur man verkligen kommunicerar med varandra. Med ögonkontakt, närvaro och uppriktighet.

Det är ju så mycket enklare att skriva en sur rant på Twitter om att hen på sätet framför spelar för hög musik i lurarna än att bara knacka på axeln och vänligt be honom eller henne sänka volymen. Det är mycket smidigare att skriva ett surt inlägg om jobbiga cyklister än att faktiskt snacka vid rödljuset eller kanske ta en principdiskussion med kollegan i lycra som stormar in på kontoret varje morgon.

LÄS MER: Miriam Bryant åkte hem för att ha roligt igen

Exemplet med fars dag är ju så att säga på den ljusa sidan av problematiken. Men om vi fastnar i flödena även när det gäller jobbiga saker blir vi inte bättre än valfritt Twitter-ägg eller ryss-bot. Vi blir korkade.

Det brukade heta att man inte ska skriva något på nätet som man inte kan säga till någon face to face. Det gäller fortfarande. Men då gäller att först lyfta blicken och faktiskt ta sig dit. Ansikte mot ansikte.

Och sedan bara säga som det är. Testa, det är skönt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.