Jag låter mig uppslukas av folkmassan – av värmen, sångerna och leendena. Det finns något uppsluppet över människorna som trängs runt mig, trots att orsaken är allvarlig.
Det är lördag och tiotusentals Warszawabor har samlats för att protestera mot Polens nationalkonservativa regering. Sedan i höstas demonstrerar de varje lördag på Upprorstorget i hjärtat av huvudstaden. Många har polska flaggor, en del bär lösmustasch, så att de liknar Lech Walesa, andra är insvepta i EU-flaggan.
På ytan är stämningen god, nästan karnevalisk, men därunder rör sig oron.
– Man kan inte kompromissa med demokratin, säger kvinnan som står intill mig och viftar med sin flagga. Vi försöker möta regeringens galenskaper med hjärtat.
Vid femtiden är demonstrationen över och jag drar mig bort från torget. På bakgatorna runt omkring ser jag kravallpoliserna som sitter och väntar i sina skåpbilar. Lugnet och glädjen är bedräglig.
Polen är ett splittrat land. Tecknen har funnits där länge; växande klyftor mellan stad och land, mellan rika och fattiga. Men under hösten och vintern har det blivit tydligt att sprickorna går djupare än många trott och önskat. På några månader har partiet Lag och rättvisa stiftat lagar i ett rasande tempo som fått politiker och tjänstemän över hela den europiska kontinenten att hicka till av förskräckelse. Plötsligt är ett av Europas största och viktigaste länder på väg att orbaniseras. Regeringen har tagit kontroll över författningsdomstolen, politiserat statlig media och utvidgat möjligheterna att kontrollera vanliga medborgare. Allt med den uttalade målsättningen att göra Polen till ett starkt och framgångsrikt land, präglat av patriotism.
Det är därför motståndarna på Upprorstorget viftar med polska flaggor. De vill inte att regeringen ska få monopol på det polska.
Skall man sammanfatta det som händer i Polen just nu ligger ordet kulturkrig nära till hands. Konflikten handlar i huvudsak om värderingar; om identitet och kultur. Vad är polskt? Vad är europeiskt? Vad är katolskt?
Dagarna efter demonstrationen rör jag mig fram och tillbaka genom huvudstaden. Jag träffar redaktörer för kulturtidskrifter, förläggare och opinionsbildare.
Jag har egentligen bara en enda fråga: Var kommer allt detta att sluta?
– Det är det ingen som vet. Inte ens högern själv. Vi gjorde ett specialnummer där vi bjöd in kända nationalkonservativa skribenter som befinner sig nära Lag och rättvisa, men inte ens de kunde klargöra vilken visionen är.
Det säger Tomas Sawczuk, redaktör på tidskriften Kultura Liberalna. Och han får stöd av många andra jag träffar. Framtiden är högst oklar.
– Allt är väldigt förvirrat just nu, säger Agata Diduszko, förläggare på vänsterliberala tankesmedjan Krytyka Polityczna. Det enda regeringen verkar vara ute efter är makt. Jag är rädd att kontroll är deras enda plan. Precis som Victor Orbán i Ungern vill de säkerställa sin egen position.
Men nationalismen, frågar jag. Jo, den finns så klart där. Och den är viktig. Men mest som ett utanpåverk. Kärnan är alltid själva makten.
– Men man måste komma ihåg att det är en makt som går på djupet. Det är därför kultur och media är så viktiga för Lag och Rättvisa, svarar Agata Diduszko. De vill inte göra om misstagen från förra gången de satt i regeringen. Den här gången ska de göra jobbet ordentligt.
Hon berättar att det finns en utbredd föreställning bland Polens nationalkonservativa som i korthet går ut på att landet varit i händerna på en kosmopolitisk vänsterelit sedan kommunismens sammanbrott. Eller ja, det finns till och med de som menar att kommunismen aldrig upphörde; att den bara muterade till nyliberalism; att nomenklaturan bara bytte kostym och blev företagsledare, mediechefer eller liberala politiker.
– Därför vill de göra rent hus. Den kosmopolitiska vänstereliten ska bort och ersättas med riktiga polacker, av folket. Det är djupt konspiratoriska tankar. Men det är faktiskt den typen av idéer som vägleder regeringen.
Trots att det bara gått några månader sedan Lag och rättvisa tog makten har det offentliga samtalet redan förändrats i grunden. Många av dem jag talar med säger att förskjutningen går att märka, dag från dag.
– Det offentliga samtalet har förflyttats långt till höger, säger Tomas Sawczuk. Nyheterna har ett helt annat fokus nu än för bara några månader sedan.
Agata Diduszko är inne på samma spår.
– Statlig teve rapporterar inte mycket om protesterna mot regeringen. Trots att dessa lockar tiotusentals personer. Det är skrämmande.
Artur Celinski redaktör på Respublika Nova, en gång Polens första dissidentmagasin, har följt kultur- och mediepolitiken noga under många år. Han menar att Polens nya makthavare har en mycket instrumentell syn på konst, litteratur, teater och journalistik.
– För mig handlar kultur- och medieproduktion om öppenhet och dialog och om en kritisk och prövande hållning. Men så uppfattar inte regeringen saken. För den är journalistik, kulturproduktion och till och med vetenskap bara medel för att uppnå vissa bestämda mål. De ser ingen skillnad på kultur- och mediepolitik och trafikpolitik.
Han säger att det finns en märklig verklighetsbild bakom denna syn.
– De nationalkonservativa föreställer sig att den så kallade liberala eliten styrt media ända sedan kommunismens fall. Därför, säger de, är det inte mer än rätt att de får bestämma nu.
Enligt Artur Celinski resonerar de enkelspårigt:
– Något förenklat säger de så här: Nu var det vi som vann. Då är det vi som bestämmer hur världen ska tolkas.
Lag och rättvisa har med andra ord ingen förståelse för de gränser som alltid präglar liberala demokratier. De ser inte poängen med att politiken är skild från domstolar, media och kulturliv.
– De vill vara med och bestämma vad som ska visas på teve och vad som ska visas på teatrar. Så enkelt, och så obehagligt, är det, säger Artur Celinski.
Egentligen, säger de flesta jag talar med, är det ingen större skillnad på hur företrädarna för Lag och rättvisa resonerar och på hur kommunisterna en gång tänkte.
Tomas Sawczuk igen:
– Då hänvisade eliten alltid till partiet. De genomförde bara partiets vilja. Nu talar regeringen om folket och allmänviljan. De säger att de bara gör det som folket vill.
Och Agata Diduszko fyller på:
– Det är så klart ett livsfarligt synsätt. Lag och rättvisa påstår sig tala direkt för folket. Då behövs ingen demokrati. Precis på samma sätt som kommunisterna inte behövde några val. De visste ju redan vad allmänheten ville. Och de som inte höll med var förrädare och fiender. Inget annat.
