Alla är mer eller mindre överens om att klimatet är samtidens och framtidens ödesfråga, ändå händer inget. Frånvaron av klimatfrågan i årets valrörelse vittnar om en ödesmättad försummelse inför den kommande katastrofen. Koldioxid fortsätter att pumpas ut i atmosfären i allt större utsträckning för varje år. Oljeföretagen täljer guld, expanderar kraftigt och ser i år ut att göra rekordvinster, vilket Andreas Malm nyligen beskrev i Aftonbladet (4/8). Det har gått 50 år sedan FN:s första stora globala klimatkonferens, trots alla dessa år med ökad kunskap står vi nu, som Alf Hornborg beskriver i boken ”Kannibalernas maskerad” (2021), närmre ett ekologiskt sammanbrott än någonsin tidigare. Enligt Hornborg visar detta att problemet inte är bristande kunskap utan snarare att analysen av klimatkrisens orsaker är bristfällig. Återkommande söks lösningar på klimatförändringarna i en omställning av individuellt beteende.
Den offentliga klimatdebatten i Sverige är översvämmad av detta perspektiv. Filip Johnsson menar att lösningarna kräver individuella uppoffringar (DN 2/8). Under våren gick en hätsk debatt på kultursidorna efter att en ledare i Aftonbladet (23/5) menade att problemet inte är de som åker på charter en gång om året utan den rika eliten som tar flyget stup i kvarten. I ett svar skrev Expressens Anna Hellgren (23/5) att ”den bistra sanningen är att varje gram koldioxid räknas. Varje biff, varje tur till affären med bilen”. Eftersom utsläppen fortsätter att öka, trots allt större kunskap, så hjälper uppenbarligen inte denna strategi.
Johan Hilton skriver uppgivet i DN (30/7) att all kunskap vi har om klimathotet väger ”olidligt lätt mot driften att ha det lite gott, att unna sig, sätta guldkant på tillvaron”. Individens handlingar och vilja till njutning ses på så sätt både som orsaken till problemet och till att inget sker. Den mest centrala frågan ställer dock inte Hilton: vad för slags samhälle är det som uppmuntrar oss att njuta genom konsumtion?
Målet bör vara ett samhälle där produktionen syftar till att tillgodose mänskliga behov av till exempel hälsa, fritid och gemenskap snarare än meningslös tillväxt.
Samhälleliga strukturer kan framstå som mystiska. Om de över huvud taget erkänns så förstås de ofta enbart som summan av individuella handlingar enligt principen ”addera alla enskilda individers klimatskadliga beteenden så förstår vi klimatkrisen”. Jonna Bornemark ger uttryck för en sådan syn när hon i DN skriver att kulturer formas genom våra ”individuella livsval” och att alla är del av ett ”samhällsskapande kollektiv där vi alla har ett individuellt ansvar” (5/8). Detta perspektiv på en social struktur förnekar att strukturen har en egen verklig kraft bortom individen och i sig själv påverkar samhället. Det är sant att en social struktur enbart kan existera om människor finns och att den uppstår som en konsekvens av mänskligt handlande, men den kan inte reduceras till detta handlande. För att fånga det här har den brittiske filosofen Roy Bhaskar använt begreppet emergens som innebär att delar samverkar för att skapa en ny helhet som inte kan reduceras till delarna den består av. Exempelvis är den mänskliga kroppen uppbyggd av atomer men kan inte reduceras till dessa. Då skulle den inte gå att särskilja från ett dött ting. Den levande kroppen är mer än delarna den består av och samspelet skapar livet. På samma sätt kan inte en samhällelig struktur förstås som ett utfall av de enskilda individernas handlingar, samhället är något eget och har en egen kraft som påverkar hur vi handlar och därigenom våra liv. Strukturen är som ett gatnät som tvingar oss att gå på förutbestämda vägar.
I vårt samhälle står strävan efter evig tillväxt över allt. Allas beteenden måste förhålla sig till detta mål. Samtidigt är det uppenbart att tillväxtsträvan också är roten till klimatproblemen. Tillväxt skapas genom produktion. Utan produktion inga jobb, utan jobb inga pengar, utan pengar ingen konsumtion, utan konsumtion ingen tillväxt. Tillväxtmålet gör att våra liv måste följa konsumtionens väg.
För att förändra strukturen krävs ett samhälle där nya hjulspårs körs upp och där lycka, livsmöjligheter och njutning inte springer ur konsumtion, en värld där ett gott liv kan skapas bortom tillväxten. Bornemark hävdar att kulturförändringar inte kan komma utan smärta och ångest, Johnsson att den kräver individuella uppoffringar som påminner om andra världskrigets ransoneringstid. Men är det inte rimligare att sträva efter motsatsen? Borde inte det samhälle som hägrar bortom klimatkrisen locka med ökad njutning och minskad existentiell smärta? I stället för att se vägen bort från klimatkrisen som en ökenvandring fylld av asketism och begränsningar bör mänsklig frigörelse och vidare livshorisonter stå i centrum. Målet bör vara ett samhälle där produktionen syftar till att tillgodose mänskliga behov av till exempel hälsa, fritid och gemenskap snarare än meningslös tillväxt. Ett sådant samhälle, där varken tillväxtkrav eller konsumtionshets styr behöver inte kräva ett begränsat liv utan tvärtom lägga grunden för ett rikare. På så sätt har planeten möjligheten att inte bara överleva utan också bli en mänskligare plats.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:När miljön blir del av ett kulturkrig förlorar vi alla
LÄS MER:Det bästa för klimatet vore att ställa in Bokmässan
LÄS MER:Därför rasar Håkan-fansen över Greta
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
