Klimatdemonstrant utanför Pantheon i Paris. Enligt Ulf Karl Olov Nilsson lider denne sannolikt av klimatånger, snarare än klimatångest.
Klimatdemonstrant utanför Pantheon i Paris. Enligt Ulf Karl Olov Nilsson lider denne sannolikt av klimatånger, snarare än klimatångest. Bild: Michel Euler

Klimatångesten är egentligen klimatånger

Ulf Karl Olov Nilsson menar att den lågintensiva och allmänt spridda känslan av obehag som fått etiketten klimatångest egentligen handlar om något annat: klimatånger.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Psykoanalytikern Octave Mannoni har en perfekt formel för förnekelsens logik som enkelt går att applicera på vårt förhållningssätt till klimathotet: ”Jag vet mycket väl, men ändå …” Alltså: Vi vet mycket väl att klimatmålen är spräckta och temperaturkurvan pekar radikalt uppåt, vi vet mycket väl att vi måste flyga mindre, äta mindre kött och sluta köpa massa skräp, ändå fortsätter vi obegripligt nog att leva som förut. Saken är således inte att vi – de flesta av oss i alla fall – inte begriper själva problemet; själva förnekelsen ligger i att vi vet exakt hur det ligger till men ändå inte gör någonting åt det.

ANNONS

Klimatångest får vi när förnekelsen inte fungerar, när business-as-usual bubblan spricker, något som nuförtiden tycks inträffa slag i slag, som när det inte längre gick att blunda för att sommaren var vettlöst varm, eller när FN:s miljörapport för några veckor sedan gav vetenskapliga belägg för att vi obehagligt snabbt närmar oss 1,5-gradersgränsen, eller nye brasilianske presidenten Bolsonaros öppning för att exploatera regnskogen. I den meningen är klimatångest en slagruta mot sanningen; den är inte neurotisk, den är rationell.

Att först babbla på som vanligt om senaste solresan och sedan uttrycka sin oro över ryggradsdjurens massdöd och korallrevskollapser är klimatånger och inget annat.

Men är ”klimatångest” verkligen rätt ord? Bör inte ångest reserveras för ett psykiatriskt kliniskt tillstånd med hyperventilation, hjärtklappning och tryck över bröstet. Det menar i alla fall Sofia Ulver, docent i konsumtionskultur i en artikel i DN (11/10) och föreslår det enligt henne mer handlingsbefrämjande ordet ”klimatfrustration”. Ja, varför inte, även om det allmänna språkmedvetandet ytterst sällan brukar lystra till vare sig språkvårdare eller forskare. Men visst är det så att hyperbolen ”ångest” vattnas ur lite på samma sätt som när någon talar om ”söndagsångest” inför kommande arbetsveckan.

Undrande blir jag inför ofattbart dyra och via Naturvårdsverket skattbetalade klimatångestterapikurser. 817 000 kr för 21 personers terapi. Då förstår man att någon fått alldeles för mycket betalt! På dessa kurser lär mentala hållbarhetscoacher – ja, det heter verkligen så; där har vi ett ord som verkligen borde bytas ut! – och klimatrådgivare ut tips om hur vi genom att meditera eller sitta i skogen vid en eld och uppleva naturens kraft ska stärka framtidshoppet och få hjälp att stå ut med klimatstressen och det dåliga samvetet. Är inte det att snarare förstärka förnekelsestrategier snarare än att göra någonting åt problemet? Som att sträva efter ett slags klimatacceptans.

ANNONS

Själv menar jag dock att den i särklass största delen av det människor kallar klimatångest i själva verket är klimatånger. Att först babbla på som vanligt om senaste solresan och sedan uttrycka sin oro över ryggradsdjurens massdöd och korallrevskollapser är klimatånger och inget annat. Ibland gör vi själva kopplingen mellan den krypande obehagskänslan och vårt själviska beteende, men ofta inte. Klimatånger är just det lågintensiva och allmänt spridda obehag som en hel värld – eller nåja, åtminstone en halv – upplever. ”Hur kan vi ha gjort det här mot våra barn och barnbarn?” En kliché? Javisst, men det finns en anledning till att saker blir klichéer: de har nämligen ett sanningsvärde.

Såväl klimatångestens som klimatångerns kritiska punkt är att den blottlägger individens litenhet. Den allra mest korkade invändningen mot koldioxidbantning av typen ”Det spelar väl ingen roll vad jag gör (eller vad vi i Sverige gör)” är nämligen sann. Det är det som är problemet. Åtminstone känns det så. För varenda köttbit som slinker ned och weekendtrip som bokas tänker vi: jo, jag vet mycket väl, men just den här (flygresan, köttbiten) har ändå (nästan) ingen betydelse. Och någonting måste man väl ändå få unna sig. Lite ånger får man stå ut med. Bara det inte blir ångest. Och förresten verkar alla andra resa minst lika mycket.

ANNONS

Ska vi agera eller strunta i alltihop? Svaret borde vara enkelt, men är det uppenbarligen inte. Dom andra får börja.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS