Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Lars Henriksson: Klassmedvetenheten kommer inte från akademiker

Metallarbetaren Lars Henrikssons tuffa kritik mot Daniel Suhonens bokprojekt ”Klass i Sverige”: ”hade knappast varit möjligt att publicera en tegelsten om feminism skriven av enbart män”.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Finns arbetarklassen? Och spelar den i så fall någon roll? I sitt stora projekt ”Klass i Sverige” svarar Katalys ett rungande ja på båda frågorna och den sammanfattande boken är ett sannskyldigt uppslagsverk över hur 40 års systemskifte drabbat arbetarklassen i alltifrån politiskt inflytande till livslängd. I en kritisk recension i GP ifrågasatte Bo Rothstein inte denna bild men väl Katalys grundtanke: om bara socialdemokratin talat mer om klass skulle det gått bättre för partiet och arbetarna. Som bot på den galopperande ojämlikheten föreslår han i stället ett nytt klassöverskridande folkhemsprojekt.

Det är intressant att någon börjar prata klass men det finns ett betydande glapp hos såväl Katalys som Rothstein. Arbetarklassen är inte ett statistiskt begrepp eller en målgrupp för smarta valkampanjer. Klass är inte en ”förtrycksgrund” bland andra. Det är inte utsugningen eller ett hårdare liv som gör den breda arbetarklassen viktig utan potentialen som samhällsförändrande aktör, en roll som ytterst kommer genom platsen i samhällsmaskineriets hjärta. Där uppstår arbetarklassen, där kan den organisera sig själv kring gemensamma intressen och där kan den skapa styrkepositioner och utmana den ekonomiska makten.

Att 40 akademiker skriver 700 sidor om arbetarklass utan att en enda person som jobbar i LO-yrken får ordet är i sig ett bevis för hur marginaliserad arbatarklassen är.

Men denna styrka är just en potential, en möjlighet – ofta slumrande och outnyttjad. Ska den blossa upp och förändra samhället krävs att arbetare, i blåställ, städrock eller kavaj, blir medvetna om sig själva som klass. De förändringar som skildras i ”Klass i Sverige” är en direkt följd av att arbetare under årtionden hukat sig, tillbakaträngda av arbetslöshet, ideologiska kampanjer och våra egna organisationers uddlöshet. När vi under några år, då 60-tal blev 70-tal, tog plats i det offentliga rummet var det inte för att vi blev inbjudna utan genom att människor från gruvor och hamnar, textilfabriker och skurhinkar klampade in i samhällsdebatten utan att be om lov. Arbetarna blev aktörer.

LÄS MER: Han uppmuntrar anställda på Volvo att skriva om sin arbetsdag

Att Katalys missar detta tror jag beror på social blindhet, trots syftet att göra klass synligt finns inte en arbetare närvarande så långt ögat når. Jag är inte anhängare av idén att bara den som tillhör en viss grupp får yttra sig om denna, men det hade idag knappast varit möjligt att publicera en tegelsten om feminism skriven av enbart män, hur kloka dessa än hade varit. Men att 40 akademiker skriver 700 sidor om arbetarklass utan att en enda person som jobbar i LO-yrken får ordet är i sig ett bevis för hur marginaliserad arbetarklassen är. Med ett lysande undantag i Mikael Nybergs bidrag finns utvecklingen på arbetsplatserna – central för att förstå och ändra utvecklingen – över huvud taget inte med.

I sin nyutkomna doktorsavhandling, Kampen om välfärdsarbetet, tar Kristin Linderoth ett omvänt grepp när hon detaljerat och lyhört visar hur medlemmar i Kommunal uppfattade, levde med och utvecklades genom förbundets stora strejk 2003. Där bröt sig facket ur sin ombudsmannagrå kokong och framträdde under några månader som ett gnistrande, kraftfullt väsen. Barnskötare, renhållningsarbetare och städare trädde fram ur underordning och maktlöshet och förvandlade sig själva till aktörer på arbetsplatserna och i samhället.

Den möjliga makt som finns i organisering behöver upplevas för att bibehållas, precis som med våra muskler förtvinar den kollektiva styrkan om den aldrig används.

Den tidiga arbetarrörelsens styrka låg i att sådana upplevelser av klasskamp parades med en förklaring av sakernas tillstånd och en vision om hur de skulle kunna förändras. Förra året var det noll strejkdagar i Sverige, första gången så långt statistiken sträcker sig. Säkert glädjer sig mången facklig ledare åt detta bevis på att sin förmåga att leverera ”ordning och reda på arbetsmarknaden”. Men den möjliga makt som finns i organisering behöver upplevas för att bibehållas, precis som med våra muskler förtvinar den kollektiva styrkan om den aldrig används.

Under mina nu dryga 40 år som metallarbetare har jag bara deltagit i en officiellt sanktionerad strejk, storkonflikten 1980, och utöver det några korta avtalsstridiga strejker. Betydligt oftare har jag varit indragen i lågintensiva strider där vi på olika sätt tvingats försvara oss mot försämrad arbetsmiljö eller rationaliseringar. Varje sådan skärmytsling har skapat erfarenheter och stärkt känslan av att vi har något att säga till om när vi håller ihop och agerar gemensamt. En klassmedvetenhet har vuxit ur erfarenheten, alldeles oavsett vad de inblandade ansett om sin egen klasstillhörighet eller ideologiska hemvist.

Forskning och politiska projekt i all ära men det är här, i alla de osynliga vardagskonflikterna, som nyckeln finns till det kollektiva självförtroende som steg för steg behöver vinnas för att arbetarklassens samhällsförändrande potential ska bli verklighet.

Läs mer av Lars Henriksson:

LÄS MER: Recension: ”Perspektiv” av Pehr G Gyllenhammar

Om skribenten:

Lars Henriksson jobbar på Volvo som metallarbetare och är ansvarig utgivare för personalbladet Kvasten. Han engagerar sig även i organisationen Socialistisk Politik och är medlem i Vänsterpartiet.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.