Min absoluta favoritgenre är den första halvtimmen av rysare. Detta är inte sagt i något klent försök till humor - jag är fullständigt uppriktig.
Den första halvtimmen av rysare är som att dricka en kopp honungsmjölk, samtidigt som en fläskig skogskatt ligger och gnolar i knäet. Den första halvtimmen av rysare är alltid en romantisk komedi - pyntad med ockult nonsens. Blyga mängder blod, ingen skräck.
Bara ett gemytligt hot någonstans i fonden. Kanske lite dimma.
LÄS MER:Klassikern jag missade: "Twin peaks"
De första trettio minuterna av "Sjätte sinnet" träffar belöningssystemet rent. M. Night Shyamalans regi är märkvärdigt känslig. Manus är enkelt men fyndigt. Bruce Willis barnpsykolog känns föredömligt mjuk. När Malcolm Crowe i filmens inledning tar på sig en collegetröja ser han utomordentligt rund, till och med en aning moderlig ut.
Musiken är lika behaglig: som att sitta inne i huvudet på en vis, lite sorgsen husnisse.
"Han går runt och bär på något mörkt och bottenlöst"
Jag blir genast vemodig över att jag inte har sett "Sjätte sinnet" tidigare. Detta tycks vara precis en sån film som förvandlar mig till en sorglös, fredlig klump av kött för ett par timmar.
Bruce Willis spelar uppjöd psykolog
Handlingen, för er som inte vet, kretsar kring Malcolm Crowe. En upphöjd barnpsykolog som ställs inför ett sällsamt prövande fall. Nio år gamla Cole Sear går runt och bär på något mörkt och bottenlöst - skolkamrater förstår sig inte på hans energi, de håller avstånd eller plågar honom. Gossens mor är tagen av vanmakt.
Somliga skulle nu påstå att Cole inte alls är mobbad för att han bär runt på detta elände. Somliga skulle i stället påstå att Cole, som man säger, ber om det. Vid flera tillfällen har han på sig en mössa som inte ser ut som en huvudbonad alls, utan som om någon har slaktat en varanödla och försökt åla ner den över hans barnskalle.
LÄS MER:Recension: "Us"
Det uppdagas hur som helst att nioåringen kan se de döda.
Fick sex Oscarsnomineringar
"Sjätte sinnet" erhöll, efter sin premiär 1999, sex Oscarsnomineringar. Elvaårige Haley Joel Osment blev nominerad till "Bästa skådespelare". Inget av detta känns faktiskt helt olämpligt.
M. Night Shyamalan brukar nu lämna stora komethål i sina manus. Hans rollfigurer slutar olustigt ofta att bete sig som människor efter en stund - istället slungas en hel fyrverkeripjäs av chock och terror in i mitten av handlingen.
Regissören har, kort och gott, alltid varit en jävla drullputte.
Men "Sjätte sinnet" är betydligt mer följsam än så - man kommer att ömma för pojken på riktigt. Filmen accelererar inte blint mot sin slutpunkt, utan iakttar försiktighet.
Konsumeras av hat
Vid ett par stunder konsumeras jag ändå av hatets lågor. Malcolm Crowe visar sig till exempel vara en förbluffande usel barnpsykolog. Vid ett tillfällen har Cole precis haft ett svart vredesutbrott under en historielektion. Nu sitter han med Crowe - som bestämmer sig för att trolla.
Detta med hjälp av ett mynt. Magi med hjälp av mynt är en oursäktlig underhållningsform. Det skänker inte glädje, det skänker inte lättnad, det skänker bara insikt: insikt om hur gudomligt tomt livet kan göras.
I slutet avslöjas det hur som helst att Crowe har varit död hela tiden. Och en detalj i detta känns verkligen helt ruskig, på riktigt gripande. Malcolm Crowe har alltså varit död - ändå arbetar han på strängt under stora delar av filmen. Fortfarande sitter han i sin jordkällare och begår analys! Ringar in ord i böcker och mumlar psykologiskt!
Om man nu ska slitas bort från detta jordeliv i förtid, under förkrossande omständigheter, så är väl åtminstone en av fördelarna att man inte längre behöver niga under arbetslinjen.
LÄS MER:Glass skruvade vändning räcker inte
Jag ville med denna text slita lite i en vanlig fördom om M. Night Shyamalan - den om att hans verk är dramaturgiska vrak. Och Sjätte sinnet överlever filmen ut, men blir naturligtvis aldrig så bra som den var under första halvtimmen.
