Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Klassiker om imperialism och exploatering av Afrika i ledig nyöversättning

BOK: Joseph Conrads suggestiva klassiker Mörkrets hjärta finns nu i ledig nyöversättning. Och känns fortfarande aktuell.
Elfenben som är pinsamt att ha idag var under lång tid hett eftertraktat på den europeiska marknaden. Alldeles nyligen såg jag faktiskt en vämjelig gammal möbel prydd med elefantbetar i en fransk antikvitetsaffär. Säkert en produkt från den tid då Joseph Conrads korta roman Mörkrets hjärta utspelar sig.
Ingen kan väl undgå att ryckas med av Conrads förmåga att skapa stämning i sin berömda skildring av imperialism och exploatering av Afrikas naturtillgångar i slutet av artonhundratalet.
Den suggestiva inledningen från ett disigt Themsen där ett skepp ligger och väntar på vind. För att fördriva tiden tar den garvade sjömannen Marlow till orda och berättar för sina kumpaner om en båtfärd uppför Kongofloden till belgiska handelsstationer. Så följer hela historien. Marlow är författarens berättaralterego. Tack vare en mosters kontakter fick Joseph Conrad 1890 pröva som befälhavare på hjulångaren Roi de Belges, Belgarnas konung, på Kongofloden. Ett foto på det osannolika schabraket påminner om Werner Herzogs film Fitzcarraldo, där en storhetsvansinnig galning släpar ett rostigt ångfartyg in i Amazonas. I ett brev hem till mostern klagar Conrad över demoralisering och ohälsa. Han ångrar bittert att han skrivit kontrakt med det belgiska bolaget. Men erfarenheten gav honom stoff och lokalfärg.
Einar Heckschers nyöversättning av Mörkrets hjärta finns nu parallellt med pocketutgåvan i Margaretha Odelbergs gamla översättning från 1960. På det stora hela rör sig Heckscher ledigare och mer obesvärat i texten. Vissa anglicismer är borta.
Det är intressant att tänka på att en genomgripande diskussion om kolonialism och postkolonialism har skakat om samhällsdebatten mellan dessa båda översättningar och utgåvor. Gunnar Fredriksson påpekar i ett välskrivet efterord vikten av att ord som "svartingar" och "negrer" får stå kvar. Om de rensats bort hade man samtidigt rensat upp i den samtalsjargong som förmodligen rådde bland handelsbolagens anställda.
Den antagligen mest citerade frasen "Mistah Kurtz - han död" står oförändrad kvar. För övrigt en av få repliker som fälls av en infödd afrikan i boken. Men ännu mer satta på undantag är kvinnorna. När de några gånger nämns är det oftast som kontrast till männens råa vildhet.
Om jag uppmanades nämna tio böcker som betytt mest för mig, skulle Mörkrets hjärta vara en av dem. Det märkliga (och kanske hemska) är att den inte förlorat i aktualitet.
En anledning är förstås att Conrad är en mästerlig berättare, som lyckas förena äventyrsgenren och vildmarksromantiken med skarpögd kritik av västerländsk imperialism. Skildringen dryper av underhållande ironi.
Men kollisionen mellan "vi" och "dom andra" är ju inte alls över idag. Vi står inte på så mycket fastare mark än Conrad och hans samtida. Vad vi eventuellt lärt oss är väl att många främmande drag som vi tillskriver andra har sin grund i oförenligheter inom oss själva. Och att vi alla i någon mån är fångna i vår egen tids idéer. På den fronten kan vi förmodligen flytta fram positionerna, men frågan är om det finns något slut på konflikterna.
Mörkrets hjärta är en mångtydig titel. Redan när boken kom ut hade Freud lagt fram sina teorier om det mänskliga psykets topografi, där ett av skikten utgörs av ett snårigt omedvetet. En bidragande orsak till att göra berättelsen så nästan hypnotiskt fängslande är att den utspelas på dubbla arenor - en yttre och en inre.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.