Inne på Röhsska museet fotas de kreationer som Kiyoshi Yamamoto skapat av sina handfärgade tyger. De bärs av äldre kvinnor, eller ”livsmodeller” som konstnären kallar dem. Kvinnorna har själva fått anmäla sitt intresse och har därefter varit essentiella när konsten skapats.
– De var så inspirerande att vi borde kallat dem modeller. Vanliga modeller i modetidningar är egentligen inte modeller, utan vad vi vill ska vara en modell. Jag visste att jag ville jobba med äldre, jag ville ha den veckade huden, ärligheten.
Kvinnorna har till verket fotograferats i två olika interiörer som finns i Röhsskas permanenta samling. I fokus står också maskerna som de bär. Det blir en flirt med de förflutna maskeradbalerna och samtidigt ett nedslag i nutiden, med dagens masker som snarare återfinns i filter i sociala medier, effekter som ofta lovar ett uttryck av evig ungdom.
– En mask ger frihet. Filter på Instagram fascinerar för du kan bli en annan person, masken gör lite samma sak. Jag har inspirerats av upptäcktsresande, som bland annat Marco Polo och hans strategier för att fascinera. Vad skulle jag ha på mig om jag var i ett tempel i dag? Vad för typ av mask? Jag har tolkat den typen av händelse, men här i väst, säger konstnären och tillägger:
– Jag bor här och är verksam här, men min bakgrund är inte skandinavisk. Mina kostymer bygger på den relationen och jag har provat att ha ett lite kritiskt öga. Det signalerar en reflektion. Och den har jag riktat mot hur den vuxna människan bemöts här. Vi tar exempelvis för givet i väst att när man är över 60 år ska man bara försvinna.
LÄS MER:Göteborgs koloniala historia granskas i konsten
LÄS MER:Recension: ”Migration – Föremålens färdvägar” på Röhsska museet
Premiär för Residens Röhsska
Yamamoto har blivit historisk. Han är nämligen den allra första att tilldelas det nyinstiftade Residens Röhsska. Ett konststipendium som ges till konstnärer i Norden vartannat år från och med 2021. På grund av pandemin hindrades dock Kiyoshi Yamamoto från att genomföra sin residens i Göteborg. I oktober kunde han till slut komma hit, och väl på plats fick han fria tyglar när han satte igång med sitt konstprojekt.
Projektet innefattade bland annat en fotografering på Röhsska, ett experiment som han jobbat med länge som plötsligt blev verklighet.
– Det som var bäst var arbetet med de äldre kvinnorna. Det är en målgrupp som man aldrig jobbar med annars, och en målgrupp som vi tar för givet i samhället. Så det var något unikt som jag hoppas få uppleva igen.
LÄS MER:Föremål liknas vid migranter på Röhsskas nya utställning
Kiyoshi Yamamoto
Född: 1982
Bor: Bergen, Norge.
Bakgrund: Kiyoshi Yamamoto kommer från Japan och Brasilien och är sedan många år verksam i Bergen, Norge. Han utbildade sig på Bergen School of Art and Design, Escola de Bellas Artes, Rio de Janeiro, Brasilien och St. Martin’s School of Art and Design i London, England. Han är även universitetslektor med inriktning färgfält vid fakulteten för konst, musik och design vid universitetet i Bergen. Yamamoto har ställt ut på flera av Nordens ledande gallerier och hans verk finns även på norska ambassaden i Brasilia.
Aktuell: Den allra första mottagaren av Residens Röhsska. Ställer även ut på flera gallerier i Norge under höst och vår.
Residens Röhsska: Vartannat år erbjuds numera Residens Röhsska till en formkonstnär som är verksam inom Norden. Residens Röhsska genomförs i samarbete med Iaspis – Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer. Tanken med residenset är att stipendiaten ska kunna utforma innehållet och arbeta processinriktat i dialog med publiken.
En uppgörelse med exotismen
Medan vi går runt inne på Röhsskas nyöppnade våningsplan pratar vi om kopplingen mellan dåtid och nutid, något som genomsyrar Yamamotos konst på olika sätt. Han tar exempelvis upp färgernas historia – dels hur de utvinns, dels den makt och status som historiskt sett förmedlats med vissa kulörer som indigo och röd.
– Jag gillar att utforska färgen. Att associera den med ekonomi, makt, kolonisering. Det kan vara populärt att vara färgrik, eller vulgärt, det är väldigt spännande att fördjupa sig i. I dag känner jag mig trygg att äga den historien. Det har också gett mig makt. Jag bär färg för att det är en större kontext som följer med, säger han.
Länge valde Yamamoto dock aktivt bort färgen. En lärare i Bergen kallade honom en gång för kolorist, något han då bestämt förnekade.
– Det är alltid fördomen, jag är brasiliansk-japansk, så då ska jag använda färg… Det är så onorskt, så oskandinaviskt, oakademiskt, och blir då exotiskt. Jag blir den exotiska. Och det är därför jag får många uppdrag också det vet jag. Så det är både en fördel och en förolämpning.
Samtidigt har Yamamoto även drabbats av den klassiska företeelsen att bli ihopblandad med en annan person med samma namn – modedesignern Yohji Yamamoto. Enda kopplingen är att båda har rötter i Japan.
– Det är precis som Nils och Nils här. Folk har associerat mig med honom många gånger. Han är en av få japanska designerns som man ser i väst. Så alla brukar fråga om vi är släkt.
Att göra upp med exotismen, och visa upp exotismen, blev ett sätt att arbeta framåt i konsten, att ge efter för färgen gav honom också utrymme att belysa maktstrukturerna inom konstvärlden.
– Jag kan vara exotisk men på mina premisser. I konstfältet är makt jätteviktigt men det är också viktigt att leka med det om man har möjlighet att göra det. Jag provar precis vad jag vill, utan kompromiss. Det tog år att förstå det, men som immigrant, homosexuell och färgrik, kommer jag aldrig att vinna. Men jag kan göra vad jag vill. Det är min motor.
LÄS MER:Carolina Falkholts snippkonst vid Operan saboterad
”Kvinnor trakasseras i samhället”
Fokuset på textilkonst utvecklades från arbetet som sömmerska och vävare. När Yamamoto bestämde sig för att bli konstnär sa hans mamma, ”okej, men du måste ha ett yrke först”, och så blev det.
– Det är en helt annan grej att jobba så i Japan än i väst. Man får högre status om man kan väva exempelvis. Om det går dåligt för min konst kan jag alltid öppna min vävstol och leva på hantverket.
Textilkonst har historiskt sett hamnat i skymundan, mycket för att det är kvinnligt kodat och de konstnärliga genierna som fick ta plats var män. I dag blomstrar textilkonsten allt mer, bara på HDK-Valands examensutställning fylldes halva utställningen av moderna varianter av gobelänger gjorda med en djärvhet och vilja till kreativt nyskapande enligt GP:s recensent.
– Jag må vara en feminin man, men likväl en man. Så jag har mycket mer möjligheter ändå jämfört med mina kvinnliga kollegor som gör samma. Samhället har en stereotyp. Men när samhället blir feministiskt då kommer textilkonsten inte att ha några problem längre, säger Kiyoshi Yamamoto.
LÄS MER:Lampor, tröjor och kalsonger – möt Göteborgs stora designers
LÄS MER:Guide: Så går du på museum i Göteborg
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
