Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kincaids rasande essä är fortfarande lika stark

Jamaica Kincaids En liten plats är en skoningslös uppgörelse med den forna kolonialmakten England, skriver Monika Tunbäck-Hanson och hyllar den nyöversatta klassikern.

Bok

ESSÄ
JAMAICA KINCAID
En liten plats
Översättning: Madeleine Reinholdsson
Tranan

”Antigua är en liten plats, en liten ö. Den är en och en halv mil bred och två mil lång. Den upptäcktes av Christopher Columbus 1493. Strax därefter befolkades ön av mänskligt avskräde från Europa.”

Så skriver Jamaica Kincaid mot slutet av En liten plats, ursprungligen tänkt som essä, men refuserad av New Yorker, där hon var uppskattad reporter och essäist. Det blev en bok i stället 1988. I dag är En liten plats en modern klassiker. Relevant då som nu och i Madeleine Reinholdssons nyöversättning lika stark.

Visserligen fick landet självstyre 1976 och självständighet 1981, men när Jamaica Kincaid efter tjugo år återvände till sitt hemland från New York, dit hon kommit som aupair 1966, ville hon inte stanna och som Stefan Jonsson skriver i introduktionen ”hemkomsten ledde till ett nytt uppbrott och till en rasande postkolonial protest.”

I Jamaica Kincaids roman En mors självbiografi skriver hon ” Brutaliteten är det enda man får i arv och grymheten det enda som är gratis.”

Det citatet kunde lika gärna vara hämtat ur En liten plats, en skoningslös uppgörelse med den forna kolonialmakten England, med turistindustrin och med den inhemska eliten, föga bättre än kolonialherrarna. Korruption, offshore-banker, medborgarskap till salu, fattigdom, dåliga skolor, usel sjukvård, ett bibliotek i ruiner – allt omgivet av ett bländade blått karibiskt hav, vita vackra stränder. Men skriver hon ”turistens bekymmersfria veckor förutsätter en total förträngning av historien.”

Jamaica Kincaids språk är strängt personligt, likt och olikt hennes romaner. En liten plats har sidor där meningarna knappt hinner hämta andan. Orden vänds mot dig (jovisst, jag har njutit i solen. Simmat i havet. Vetat om slavskeppen, om mördande villkor, ojämlikhet, fattigdomens slaveri. Men förträngt för stunden.)

I all bokens vrede finns humor och bitande ironi. Hennes närvaro är så levande, precis som hon var i det Babel hon nyligen gästade.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.