Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kidnappad av sin egen mamma

Anna Schulze berättar om sin egen släkt i denna omfångsrika dokumentärroman. Resultatet är imponerande, tycker Johan Werkmäster som läst Kidnappningen – en släktberättelse.

Bok

Dokumentärroman
Anna Schulze
Kidnappningen – en släktberättelse
Wahlström & Widstrand

”När min pappa var elva år blev han kidnappad av sin mamma.” …Så inleds Anna Schulzes bok Kidnappningen – en släktberättelse. Pojken heter Ragnar och mamman Daisy. 1936 är Daisy indragen i en bitter vårdnadstvist som hon kommer att förlora. Hon flyr med sonen till Balkan. I nära tre års tid flackar de runt mellan Bulgarien, Jugoslavien och Rumänien innan Ragnar återbördas till Sverige.

Författaren berättar alltså om sin egen släkt i denna omfångsrika dokumentärroman. I slutet av 1990-talet upptäckte hon en låda, där farfar Harald hade samlat papper som rörde vårdnadstvisten: brev, domstolsförhandlingar, anteckningar och tidningsartiklar. Senare fann hon andra lådor med fotografier, brev, dagböcker som pappan skrev på Balkan och, inte minst, de dagböcker som Daisy förde från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt.
Vid denna tid var Anna Schulze yrkesverksam som violinist men lockad av att inleda ett författarskap. Hon visste att lådorna innehöll massor av stoff till en bok, mer än hon kunde hantera. ”Materialet skulle ha krossat mig”, skriver hon. Hon debuterade med en novellsamling 2006 och skrev därpå tre romaner innan hon kände sig mogen att ta itu med berättelsen om sin egen släkt.


Resultatet är imponerande. Materialet i sig är ju ingenting värt om det inte presenteras på ett begripligt och tilltalande sätt för läsaren. Det lyckas Schulze mycket väl med. Ibland kommenterar hon berättelsens framväxt, gör förtydliganden, fungerar som vägvisare genom snårig terräng. Möjligtvis blir hon övertydlig ibland; en och annan omtagning kunde ha strukits.
Ragnar har en äldre syster, Gunilla, som också omfattas av vårdnadsvisten men hon blir aldrig kidnappad och spelar en mindre framträdande roll i berättelsen. Daisys mor Agda är desto viktigare. När varken Harald eller Daisy lyckas ta hand om sina barn på ett ansvarsfullt sätt rycker hon in och ger dem trygghet. Det är hos Agda barnen vill bo.
 

Daisy är bokens mest färgstarka gestalt. Hon är egoistisk och lat, blir ovän med allt och alla, inte minst pigorna som sällan står ut mer än en månad. Hon anser sig alltid vara ett offer för andras ondska och snålhet. Hon börjar aga sina barn när de är två år. Men helst flyr hon både hem och ungar och åker till Nice för att roa sig. Hon framstår som högst avskyvärd men väcker ändå, i all sin förvirring, en viss sympati.
Jag får intrycket att författaren inte kände sin pappa särskilt väl. Hon var 16 år när han avled. Under uppväxten träffade hon honom bara på helger när han besökte sin familj i huset i Sigtuna. Under veckorna bodde han i en lägenhet i Stockholm. Som vuxen ville han helt och hållet styra över sitt liv, utan inblandning av andra. Kanske var det en konsekvens av att han blev kidnappad som barn och under flera års tid helt var i en annan människas händer.


Genom arbetet med boken har Anna Schulze bättre lärt känna både fadern och resten av släkten. Samtidigt har hon ur det privata skapat en lika allmängiltig som fascinerande berättelse.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.